Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Svensken har ytterst svårt för olikheter

Vad menas med integration? Och är integrationen samhällets eller individens ansvar? I ett egalitärt samhälle som det svenska blir integrationen av nya medborgare än mer viktig, skriver Alice Teodorescu.

Publicerad: 12 november 2014, 07:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ett famlande försök till integrationsdebatt är i sin linda. Konstigt vore annars då en fortsatt ökande migration förutsätter en välfungerande integration. Men vad menas med integration? Är integration ett val, och därmed något man på självvalda grunder kan avstå ifrån? Och var går i så fall gränsen för individens kontra samhällets ansvar för integrationen?

I valrörelsen talades det om öppenhet så fort frågan om integration kom på tal. Integrationsdebatten är, om möjligt, än mer infekterad än den om antal migranter. Svårigheten ligger i att diskussionen förutsätter formulerande av förväntningar, ja rentav krav, och därmed också eventuella konsekvenser för det fall kraven inte möts.

Integration handlar för många människor om självförsörjning, om att inte ligga samhället till last, om att kunna förstå och göra sig förstådd på det nya landets språk. Men integration handlar också om en känsla; om att känna tillhörighet med andra och att känna deras tillhörighet med en själv. Följaktligen kan man fråga sig om man är integrerad om man betalar skatt men förbjuder sina barn att interagera med majoritetsbefolkningen?

Varje samhälle har sin historia, sin uppsättning kulturella koder, värderingar och traditioner. I vissa länder är dessa transparenta, i andra dolda men likväl av betydelse. I bägge fallen blir konsekvenserna kännbara för den som inte kan dechiffrera dem, alternativt aktivt väljer att ställa sig utanför. Att hamna utanför, på grund av samhällets eller den egna oförmågan, eller att självmant ställa sig utanför signalerar avståndstagande från gruppen; jag vill inte vara som ni. Det provocerar många. Men är det ett problem att stå utanför om man inte ligger någon till last?

Integrationsprocessen är svår för alla parter, men en förutsättning för samexistens. I ett samhälle som det svenska vars främsta kännetecken är de egalitära ambitionerna blir integrationen av nya medborgare än mer viktig. För oavsett hur gärna vi önskar att vi gillade olika i begreppets egentliga namn har svensken ytterst svårt för olikhet.

Skillnader kan ge upphov till klyftor som kan skapa splittring. Skillnader uppfattas antingen som utslag av orättvisa, eller som resultat av att någon tror att den är förmer. Ur detta hänseende kan integrationsprocessen vara av betydelse för konstruerandet - och bibehållandet - av rättvisa. Här uppstår en konflikt; den egalitära välfärdsstaten är till sin natur exkluderande varför mantrat om alla människors lika värde bara är en renare form av hyckleri.

Men vad skulle hända om samhället slutade sträva efter att vara egalitärt och inkluderande, om vi kvävde den famlande integrationsdebatten? Är det vi eller de som söker sin tillflykt till Sverige som kräver allas tillträde till välfärdsstatens nirvana? Eller kräver de bara sin rätt till asyl och trygghet? Frågorna har nödvändigtvis inga självklara svar men är relevanta för den fortsatta debatten.

I ett samhälle som det svenska vars främsta kännetecken är de egalitära ambitionerna blir integrationen av nya medborgare än mer viktig. För oavsett hur gärna vi önskar att vi gillade olika i begreppets egentliga namn har svensken ytterst svårt för olikhet.

Alice Teodorescu, Jurist och borgerlig opinionsbildare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News