Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Svensk psykosvård är självgod och ovetenskaplig

Svensk psykosvård utmärker sig genom att inte förlita sig på vetenskaplig evidens. Och i den vården har vi sannolikt de längsta vårdtiderna och de sämsta resultaten.

Publicerad: 1 juni 2017, 03:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

PsykiatriPsykisk ohälsaPatientbemötandeLäkemedel

Vetenskapsradion i P1 har sänt en intressant serie om den efterblivna svenska psykosvården. Utländska auktoriteter konstaterar att Sverige utmärker sig genom att inte förlita sig på vetenskaplig evidens - och genom att inte heller forska på området.

Endast tre svenska studier var tillräckligt välgjorda för att räknas och de var gamla. De gällde ”Fallskärmsprojektet”, som beskrevs ingående i Vårdfokus 2001. Inga personnamn nämndes i radioserien, men här kan det mesta förklaras med personkonflikter på alla nivåer, som präglat vardagen i svensk psykiatri.

År 2000 satt jag med i publiken under en ”Dialogkonferens om psykiatrins framtid”. Den ägde rum i Falun med deltagare från Norden och Baltikum. En viktig debatt skulle bilägga den sega striden mellan de som ansåg att läkemedel är viktigast och de som krävde mer samtal och omvärldskontakter i vården. Läkemedelssidan företräddes av professor Leif Lindström från Uppsala och samtalssidan av professor Johan Cullberg, initiativtagare till Fallskärmsprojeketet, båda högst respektabla personer. ­

Moderator var Ing-Marie Wieselgren, då överläkare i psykiatri i Uppsala. Hon konstaterade att ungefär samma personer hade mötts på en liknande konferens tio år tidigare. Den gången hade alla enats om att de nödvändiga förändringarna inte hade skett. Hon frågade: Ska vi mötas igen om tio år och komma till samma slutsats?

I debatten bemödade sig alla om att vara hövliga. Det var märkligt att lyssna på människor som underströk att de numera närmade sig varandras synsätt, samtidigt som luften vibrerade av fientlighet. ”Märktes det så tydligt?” sa Johan Cullberg med uppriktig häpenhet när jag påpekade det på vägen ut.

Det saknas systematik och vetenskaplig evidens i svensk psykosvård och det är svårt att få fram fakta, utom på en punkt: Vetandets värld upprepade att patienter med schizofrenidiagnos har 20 år kortare medellivslängd än andra. Det beror bland annat på läkemedlens biverkningar.

Sedan Fallskärmsprojektet startade 1996 har jag inte vistats i något psykiatrisammanhang där inte andra läkare öst sin vrede mot projektet eller Johan Cullberg personligen. Det är länge sedan projektet avslutades men senast för ett par år sedan fladdrade hatet förbi mina öron.

Medan projektet pågick hade jag kontakt med personal, patienter och anhöriga som såg det som det stora hoppet, och som rapporterade om hur det motarbetades och ibland direkt saboterades.

Psykiatridebatten har varit lika infekterad som en del andra ”fornminnen” i samhällsdebatten, som narkotikapolitiken eller energipolitiken. I narkotikapolitiken har resultatet blivit att Sverige har fler narkotikarelaterade dödsfall än i stort sett alla andra OECD-länder.

I psykosvården har vi sannolikt de längsta vårdtiderna och de sämsta resultaten. En patient kan bli fast i årtionden. När prestigefällan slår till betyder evidens ingenting. I synnerhet som den ofta företräds av patientens sociala nätverk, som stångar sig blodigt mot vårdsystemets ovetenskapliga självgodhet.

Åsa Moberg, journalist och författare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev