Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Svårt för politiker att gå till historien

I politiken är tidshorisonten en mandatperiod, fyra år. Några få återvalda ledare kan bli ihågkomna efter sin död, medan konstnärer och författare till och med kan upptäckas av eftervärlden då deras verk finns kvar. Kanske är konsten större än politiken.

Publicerad: 29 augusti 2014, 04:15

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Sommaren som gått präglades av närhet till döden. Kanske slogs tonen an av Christian Falks fina Sommarprogram, som på hans egen begäran sändes trots att han dött i den cancer han berättade om. Eller kanske av döende i min närhet. Man ser allt med andra ögon vid tanken på att det kan ta slut när som helst.

En ny blick på det vanliga kan också komma genom bra konst. Två av mina favoritmålare är Sven Ljungberg och Lars Lerin, var och en med sitt eget museum. Ljungbergmuseet ligger i Ljungby, Lerins Sandgrund i Karlstad. På sådana ställen blir det tydligt att det alltid kommer att finnas en grundläggande konflikt mellan kultur och politik.

Bra kultur är evig medan chanserna att en politiker går till historien är små. I år är det 100 år sedan Sven Ljungberg föddes. Han blev 96 år. Inte många kan nämna någon politiker från Ljungby som föddes 1914, medan Ljungbergs dokumentation av tillvaron, inte minst den samhällsomvandling han var så kritisk mot, kommer att locka allt fler besökare till orten.

Ljungbergmuseet är en underbar anläggning. Konstnären själv brukade komma dit och dricka en kopp kaffe på eftermiddagen när han var i Sverige. Varje sommar körde en vän och assistent honom till Italien där han fortsatte att måla. Varje år ställdes nya verk ut tillsammans med de gamla. Nu finns staffliet uppställt på museet så som det lämnades hans sista dag i livet.

I politiken är tidshorisonten en mandatperiod, fyra år. Några få återvalda ledare kan bli ihågkomna efter sin död, medan konstnärer och författare till och med kan upptäckas av eftervärlden, eftersom deras verk finns kvar.

På Sandgrund överväldigas besökaren av en skimrande, flimrande rikedom av form och färg. Lars Lerin har en ofattbar förmåga att dela med sig av verkligheten upphöjd till ren skönhet. Han fäster den på handgjort papper från Lessebo, tjockt som tunn filt. Hans övernaturligt naturliga bokhyllor är just nu affisch för den Lerinutställning på Akvarellmuseet i Skärhamn i Bohuslän som pågår till 14 september.

Absolut allt blir vackert i hans målningar, också den eländigaste vattensamling på ett dystert hygge eller ett orimligt opersonligt hotellrum. För att inte tala om de avmålade arkivhyllorna med gulnade dokumentmappar och urblekta pärmryggar som hänger kvar och formligen lyser i Karlstad.

Kan det vara gamla bortglömda politiska protokoll som förevigats? Döda papper, målade av en i högsta grad levande konstnär. Han har fyllt 60 i år, berättar guiden för en grupp, just innan han själv dyker upp bland museibesökarna.

Bra kultur är evig medan chanserna att en politiker går till historien är små.

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News