Striden om den svenska modellen är långt ifrån över

Efter att IF Metall och Kommunal anslöt till uppgörelsen mellan PTK och Svenskt Näringsliv om en reformerad arbetsrätt försvann det sista stora hindret för att även riksdagen ska ge sitt godkännande till avtalet. Vänsterpartiet hotar visserligen fortfarande med misstroendevotum, men att den samlade oppositionen skulle fälla regeringen för ett förslag som en överväldigande majoritet av arbetsmarknadens parter står bakom ter sig osannolikt.

Den svenska modellen, där parterna avtalar om villkoren på svensk arbetsmarknad, pressades men lyckades leverera när det gällde. Än är det dock för tidigt att pusta ut. Denna fråga var nämligen bara en av flera ödesfrågor som kommer att påverka förutsättningarna för parternas arbete de kommande decennierna. Särskilt tre områden behöver hanteras om den svenska modellen ska överleva.

￭ EU:s krav om minimilöner. Den svenska modellen sticker ut i ett europeiskt perspektiv. I de flesta länder bestäms villkoren i lag snarare än i avtal mellan parterna. Men löneskillnaderna i EU ökar och lönedumpning ses som ett växande problem. Det gör att EU-kommissionen vill införa gemensamma regler om minimilöner i hela unionen. Förslaget skulle få stora effekter på parternas möjlighet att diktera villkoren på arbetsmarknaden. Svenska fack och arbetsgivare har protesterat, med liten framgång. Om inget görs är risken är stor att EU kommer få större inflytande över svensk arbetsrätt på bekostnad av parterna.
￭ Fackens medlemstapp. En förutsättning för att parterna ska kunna besluta om arbetsmarknadens villkor är att de företräder en majoritet av Sveriges arbetsgivare och arbetstagare. I Sverige har den fackliga anslutningsgraden historiskt varit hög jämfört med andra länder – men det förändras. LO har det senaste decenniet tappat i genomsnitt en procent av sina medlemmar varje år. Visserligen växer tjänstemanna- och akademikerfacken TCO och Saco något, men inte tillräckligt. I takt med att medlemstalen sjunker kommer facken få svårt att motivera varför de ska diktera villkoren för arbetstagare som valt att inte vara medlemmar.
￭ Märkets framtid. Sedan 1997 har industrisektorns kollektivavtal agerat ”märke” för övriga sektorers avtalsförhandlingar. Det har lett till stabila reallöneökningar för stora grupper och förhindrat kostsamma konflikter. Men i märket finns en inbyggd spänning som växer för varje år. Genom att knyta löneökningarna till industrin har man försvårat för enskilda branscher att gå före och höja lönen, även när detta skulle behövas för att locka rätt kompetens. Ett exempel är hur utvecklingen av polislönerna har hämmats, vilket sannolikt bidragit till den polisbrist vi ser i dag. Om märket ska överleva måste viktiga sektorer kunna få gå före, utan att hela uppgörelsen bryts sönder. Detta är dock extremt känsligt i dag.

Fack- och arbetsgivare behöver komma med trovärdiga lösningar på de här problemen. Det är ingen enkel uppgift, men lyckas de inte riskerar den svenska modellen snart att bli utbytt mot ”den europeiska modellen”.

Carl Hellström, psykolog och skribent