Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Anna-Karin Grahn: Som rektor har det varit svårt att hantera pandemin

Hade vi i skolorna kunnat agera annorlunda för att minska smittspridningen? Säkert. Men jag hade önskat att vi hade en utbildningsminister som inte bara ville att elever skulle vara i skolan, utan också berättade vad de kan göra för att minska smittspridningen.

Publicerad: 2 september 2021, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

RektorerCoronavirusetSmittskydd

Nu är höstterminen 2021 inledd i hela Sveriges skolor och covidfallen bland eleverna är åter här. Det har inte varit enkelt någonstans i samhället under pandemin och allra minst inom skolan – den skola som förväntades hålla i gång.

Som rektor har det varit svårt att ställas inför den problematik som pandemin burit med sig. Vi är alla rädda om varandra och önskar inte någon sjukdom eller död. 

Många av oss inom skolan hade ingen djupare kunskap om virus och smittspridning innan pandemin. Det blev en prövning att ha arbetsmiljöansvaret för både lärare och elever när vi måste lita på andras utsagor. 

Under början av pandemin kändes ansvaret svårt. Hur är det ens möjligt att skydda mot smitta i skolmiljön? Svenska skolor är slimmade i sin organisation. Det finns få ytor som inte används till något. Lektionssalar är trånga och korridorer smala, i matsalen äter eleverna i skift – inga bord står tomma.  

Det var svårt att få de dubbla signaler vi fick under pandemins första ett och ett halvt år. Vi fick lugnande besked att barn och unga inte sprider smitta från Folkhälsomyndigheten och från utbildningsministern kom beskedet att skolorna skulle hållas öppna, men verkligheten såg annorlunda ut.

På den skola jag arbetar på blev alla möten digitala. Vi lade vi om lunchtider, vissa klasser fick äta på fritidsgården, vi flyttade ut klasser från skolan till andra lokaler och vi plockade bort sittplatser i gemensamhetsutrymmen. Allt detta för att minska trängsel och självklart ordnade vi med extra städning av elevytor och handsprit i klassrum och korridorer. 

Plötsligt så stod vi ändå där med sjuka elever och det visade sig att vi fått ett klusterutbrott av den så kallade brittiska varianten av coronaviruset. Både lärare och elever blev sjuka i sådana antal att högstadieskolan fick gå över till distansundervisning i hela sex veckor.

Hade vi kunnat göra annorlunda? Säkert hade vi det, men först och främst hade de som styr kunnat vara tydligare och grundat sina beslut i fakta från andra länder. Det var en stor diskrepans mellan Sveriges myndigheters reaktion på pandemin och vår omvärlds. I våra grannländer skyddades barnen, men hos oss skulle det vara som vanligt. Det var svårt att förstå varför vi agerade annorlunda. 

Om de styrande dessutom hade tilltalat elever i tonåren tror jag det hade fungerat bättre och att de pratat om att även barn och unga kan bli svårt sjuka hade krisen tagits på större allvar. 

Jag hade önskat en utbildningsminister som inte bara ville att elever skulle vara i skolan, utan också en utbildningsminister som berättade för barnen vad de kan göra för att minska smittspridning och undvika att ta med sjukdomen hem till familjen.

Det hade även varit användbart för oss med arbetsmiljöansvar att Folkhälsomyndigheten och Arbetsmiljöverket synkroniserat sina råd. När en kris som denna kommer kan det inte vara den enskilda rektorn som ska stå ensam. I vår kommun hade vi turen att få ett nära samarbete med regionens smittskydd. De gav oss ett nödvändigt stöd. Men styrning måste komma från regeringen och den ska vara tydlig. 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Anna-Karin Grahn

Krönikör och rektor i Lycksele

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News