Stefan Jutterdal: Som patient får du ett helt annat intryck av hälso- och sjukvården

De senaste veckorna har vi bott i vårt gästhus, eftersom vi haft hantverkare i bostadshuset. Det har varit nyttig träning i att byta perspektiv och att försöka förstå hur det är att vara gäst hos oss. Kanske kan det vara ett användbart tips också i förbättringen av vård och omsorg, När var du senast gäst hos dig själv?   

Jag har arbetat många år i hälso- och sjukvården i olika roller och jag har lärt mig mycket av det. Men jag vill nog påstå att det som jag lärt mig allra mest av är de erfarenheter jag fått av att själv vara patient eller närstående. När du själv är den som är i beroendeställning till vård och omsorg, så ser du plötsligt saker från ett annat håll.  

Jag fick fantastisk hjälp av vården när mitt hjärta slutade att slå och jag var i behov av livsuppehållande akutvård. Men i den uppföljande kontakten med vården, då det inte är akut så finns mycket övrigt att önska. 

Ett exempel är när du blir kallad till vården för ett besök. Varför ska du bli kallad? På vems villkor äger mötet rum? Det är ju inte precis ett polisförhör jag ska till. Och varför är kallelsen så märkligt utformad? Varför skickas den med post och hamnar i brevlådan? Jjag skulle mycket hellre vilja ha den digitalt, till exempel via 1177. 

För egen del blev detta närmast parodiskt under de år jag veckopendlade till huvudstaden. Jag bad om att få meddelanden digitalt, men möttes av svaret att ”vi skickar ju brevet ända hem till din brevlåda”. Nyligen fick jag en kallelse per post, vilket normalt tar några dagar. När jag hämtade posten en fredagseftermiddag, visade det sig att jag missat tiden: jag skulle ha varit på mottagningen samma morgon. 

Det som jag funderar på är varför det ska vara så svårt att sätta sig in i mottagarens perspektiv. Är det för att vi som professionella redan från utbildningen skolas in i ett hierarkiskt tänkande och sedan inte tar oss ur det? Är det för att effektivitetsprincipen har gått så långt att vi inte förstår skillnaden på att ha en effektiv organisation och att bemöta människor som råkar befinna sig i patientrollen, så att de inte känner sig hanterade?   

Allra mest har jag nog lärt mig av att vara närstående och jag tar ett exempel med min far Lennart, som blev 94 år. Väl tillbaka på boendet fick han fick veta att han inte skulle få komma tillbaka till sjukhuset mer, trots att sjukhuset dagen innan hade lovat det. 

Om han blev akut sjuk, så skulle de i stället klara av vården på boendet. ”Det kunde jag aldrig tro, att jag skulle bli sämre behandlad än andra”, sa min far och resultatet blev att vi barn flyttade honom till ett annat boende. Vi försökte nå fram, men beredskapen för att ta tillvara hans och närståendes perspektiv var inte stor. 

I dag när vi vill ha personcentrering och medskapande i vård och omsorg, så tror jag att en av nycklarna är att försöka byta perspektiv, och det behöver ske i hela systemet. Vem är till för vem? 

Detsamma kan sägas om ledarskap. Om du vill skapa ett tillitsfullt ledarskap och få professionella medarbetare att bli delaktiga, så behöver du som ledare möta dem på vägen. Charles Handy, som skrivit mycket om ledarskap beskriver det så här: ”du kan inte säga åt oss vad vi ska göra, du kan bara be oss att göra det och se om vi går med på det”.  

Kanske är det dags också för dig att byta perspektiv och bli gäst hos dig själv? Kanske börja med att försöka mejla eller ringa dig själv och se om du får kontakt. Lycka till!