Södertälje gnetar i dystopins motvind

Inför valet 2006 sände SVT satirprogrammet Kina-tv. Ett återkommande inslag var väderleksrapporten, som koncentrerade sig på platser kopplade till dåvarande statsminister Göran Persson och följaktligen alltid lät: ”Rosenbad: sol. Stjärnhov: sol. Vingåker: sol.”

Den som sitter i regering vill alltid peka på att det spricker upp, och den som sitter i opposition menar alltid att molnen hopar sig. Denna kamp om verklighetsbeskrivningen är ofrånkomlig; ingen övertygar med en politik som inte har verkligheten på sin sida.

Men det har hänt något i den grundläggande dynamiken. Dystopierna tar allt större plats i samhällsdebatten. Det som driver klick är det alarmistiska. Man blir mer läst om man påstår att allt är på väg att gå åt helvete.

Eftersom de flesta som menar det verkar koppla det till invandring är det inte förvånande att personer till vänster ofta reagerar defensivt. Men det har skapat den märkliga situationen att vänstern bagatelliserar samhällsproblemen, medan högern får stå för samhällskritiken.

Ett typiskt exempel är den växande oron för kriminalitet, som vänsterifrån ofta bemöts med att statistiken visar att antalet allvarliga brott minskar. Det är också talande att kritik mot elit och etablissemang blivit ett av den samtida högerpopulismens mest kännetecknande drag. Varför inte hos en rörelse till vänster?

Samtidigt är förstås dystopiernas framväxt inte politiskt neutral. Rädslan har borgerlig bias; det finns forskning på att folk blir mer konservativa av att bli skrämda. Uppiskad rädsla talar inte till människans bästa sidor. Men det räcker inte med retorik för att mota den.

Jag tror vi i stället bör göra som i Södertälje. Det är en kommun med erfarenhet av de mest omdebatterade samhällsproblemen: integration, låga skolresultat, arbetslöshet och organiserad brottslighet.

Jag var nyss där och träffade kommunalrådet Elof Hansjons och ett par kommunanställda. Ingen av dem talade om kommunens utmaningar i alarmistiska termer. Tvärtom; det som beskrevs var ett målmedvetet och gnetigt arbete för att steg för steg göra Södertälje lite bättre. Ingen påstod att det fanns en enkel lösning eller att uppgiften var glamorös, men inte heller att den var övermäktig.

Precis det angreppssättet fungerar. Häromveckan rapporterade DN att utvecklingen i Södertälje går åt rätt håll, både vad gäller trygghet och skolresultat.

I skolan talas ofta om vikten av att ha höga förväntningar på elever, men i Södertälje har man vänt på begreppet och betonar i stället ansvarstagande. Det duger inte att skylla ifrån sig eller nöja sig med sämre resultat eftersom förutsättningarna i Södertälje är svårare; var och en förväntas ta ansvar för sitt uppdrag. Det gäller politiker såväl som lärare.

Framför allt: man måste tro att det går. Jag börjar mer och mer tycka att det är en plikt att vara optimist. Vi fixar det här samhället – men varken genom att vältra oss i olycksskildringar eller genom att förneka att samhällsproblem existerar. Det som räknas i slutändan är den konkreta skillnad som görs i verkligheten. Till exempel i Södertälje.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare