Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Sminkkurser ger ingen integration

Integrationspolitiken har varit ett sätt att visa att man ”gör något”. Men muslimska kvinnor behöver inga kurser i skönhetsvård inom ramen för Järvalyftet. Lägg ner symbolpolitiken med verkningslösa integrationsprojekt.

Publicerad: 30 september 2014, 05:21

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


”Efter varje val – och oavsett majoritet – regnar projektpengar över oss”, skriver Nalin och Cheko Pekgul, aktuella med boken ”Jag är ju svensk” (Recito förlag). ”Oss” syftar i sammanhanget på Tenstabor, och pengarna är avsedda till integration.

Efter mina år i miljonprogram känner jag så väl igen det. På 1990-talet hette det Blommansatsningen, senare Storstadssatsningen. En lokal variant på senare år är ”Järvalyftet” i Stockholm.

Genom de större satsningarna har invandrartäta kommuner fått pengar. Pengarna har sedan riktats till föreningar, inte sällan religiösa och etniska, för lokala projekt av olika slag.

Paret Pekgul beskriver det bra: ”När kommunen och landstinget inte tycker sig ha råd med den ordinarie samhällsservicen, men ändå vill framstå som handlingskraftiga i kampen mot segregationen blir lösningen projektpengar.” Integrationspolitiken blir så att säga ett sätt att visa att man ”gör något”. Men som det även påpekas i Pekguls bok behöver inte muslimska kvinnor främst kurser i skönhetsvård, som de erbjöds inom ramen för Järvalyftet.

De, precis som alla andra, behöver bra skolor för barnen att gå i, trygga bostadsområden, bra kollektivtrafik och en chans att få arbete. Anledningen till att jag lämnade miljonprogrammet i Flemingsberg var inte att vi hade för få integrationsprojekt, utan det var för att pendeltåget inte gick att lita på när man skulle till och från jobbet.

I regel gör integrationsprojekten ute i kommunerna varken till eller ifrån, i bästa fall förstärker de inte självutnämnda talespersoner för olika invandrargrupper.

Socialdemokraterna, som ju styr i många kommuner med socialt utsatta områden, och som åtminstone tidigare nästan alltid styrde landet, har länge kritiserats för misslyckad integrationspolitik. Det är därför det är så bra att det äntligen kommer socialdemokratisk kritik mot den politik som utgått från att ”invandrarna” behöver särskilda åtgärder, projekt och en särskild politik. Och då syftar jag inte på Pekgul, utan på partiets kursändring på senare tid.

Partiet har landat i slutsatsen att det inte behövs någon särskild integrationspolitik. Den ska ersättas med likabehandling och fokus på ”vanliga” politikområden som utbildnings– och arbetsmarknadspolitik. Inte en dag för tidigt, säger jag. Märkligt nog tycks få liberaler välkomna socialdemokratins kursändring. Amanda Björkman, ledarskribent på Dagens Nyheter som har integration som profilfråga, och statsvetaren Andreas Johansson Heinö med koppling till tankesmedjan Timbro, är skeptiska. Slopa inte integrationspolitiken, säger de.

Men att lägga ner symbolpolitik och verkningslösa projekt – det som integrationspolitiken i praktiken har gått ut på - betyder inte att man sänker ambitionsnivån för integration.

Det betyder att man äntligen flyttar fokus: mindre på sminkkurser för muslimska kvinnor, och mer på skolorna för barnen.

Sakine Madon

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News