Slutsatser bara en desperat moderatledare kan dra

Det är inte lätt att vara moderatledare i dessa dagar. Ända sedan decemberöverenskommelsen har en del av partiet ropat efter samarbete med Sverigedemokraterna.

Trots partiets nazistiska förflutna. Trots dess uppenbara främlingsfientlighet.

Allt för att stänga ute socialdemokratin från makten.

Och när Anna Kinberg Batra till slut faller undan och bjuder in till en blåbrun röra poppar plötsligt flera tidigare moderatministrar upp och kräver samarbete med Socialdemokraterna. Var höll de hus tidigare?

Mikael Odenberg har stora poänger i sin debattartikel som driver den linjen i DN 2/5.

Inte minst när han skriver att ”SD:s ekonomiska politik och budgetmotioner är rena skämtet. Allt utlovas till alla och finansieringen fixas på något mirakulöst sätt med minskad invandring.”

Hur ska en moderatledd regering kunna luta sig mot ett sånt parti i riksdagen?

Han har också rätt när han skriver att Centern och Liberalerna numera står mer till höger än moderaterna i flera frågor. Försvaret, kärnkraften och synen på arbetsmarknaden är några sådana områden där mittenpartierna i olika grad klivit högerut, eller moderaterna åt vänster.

Samtidigt är det inte helt givet att ett samarbete mellan S och M skulle vara bra för demokratin. Österrike är det mest förskräckande exemplet. Där delade Socialdemokraterna och högern länge på makten. Satt i samma regering. Fördelade maktpositioner och privilegier. Och den enda effekten var att det högerextrema FPÖ växte, och till slut ändå plockades in i regeringen.

Mot den bakgrunden skulle en uppgörelse mellan S och de traditionella mittenpartierna vara bättre för människors bild av vad politik är för något. Men det skulle antagligen göra att moderaterna tappade väljare både till Annie Lööf och Jimmie Åkesson.

Här finns själva kärnan i Moderaternas problem. Oberoende av vilken lösning de väljer, S eller SD, riskerar de att tappa väljare till andra partier på högerkanten.

Socialdemokraterna är delvis i samma sits. Ett blocköverskridande samarbete skulle vara bra, sannolikt nödvändigt efter nästa val, men det finns andra partier på vänsterkanten som bara väntar på att hämta in de väljare som är missnöjda med en sådan pragmatisk och ideologiskt lite småtråkig lösning.

Så vad ska de stora, etablerade partierna göra med SD?

Svaret är kanske att behandla dem som vilket parti som helst, men av innehållsliga och ideologiska skäl ändå inte samarbeta med dem. Låt dem hållas på sin kant. Sluta upp med att hela tiden, genom olika strategiska och rent maktpolitiska utspel, göra dem till centrum för den politiska debatten.

Det går inte att tänka bort dem. Men att utifrån det anse att det är rätt att lyfta in dem i maktens värme? Den slutsatsen kan bara en desperat moderatledare dra.

Oberoende av vilken lösning de väljer, S eller SD, riskerar de att tappa väljare till andra partier på högerkanten.

Jesper Bengtsson