Slöjan är inte vilket plagg som helst

Simförbundets ordförande Ulla Gustavsson gjorde ett fundamentalt misstag då hon gick ut och kritiserade bilderna på beslöjade flickor. Hon sammankopplade slöjan med hedersförtryck och islam. Det är tyvärr en fördom som fått råda i många år som gör att många sekulära muslimer farit illa. De som arbetar professionellt och seriöst mot hedersrelaterat våld och förtryck kan lätt intyga att alla slöjbärande unga flickor inte hedersförtrycks, lika lite som alla hedersförtryckta är muslimer i slöja.

För att undkomma det svartvita och generaliserande skulle debatten behöva exempel på när slöjan används förtryckande. Sådana saknas inte och jag har mött flera i mitt eget arbete. Till exempel skolkuratorn som berättade att när hon frågat den åttaåriga flickan varför hon bar slöja svarar att ”pappa har sagt att en orm biter mig om jag tar av den”. När flickan insisterade att hon inte ville ha den sa pappan ”om du tar av den så stryper den dig”.

Skiftet från barhuvad till slöja kan komma plötsligt. En ung flicka fick ta på slöjan från en dag till en annan och blev djupt deprimerad enligt skolpersonalen. Från Stockholmsförorter finns vittnesmål om bussning av unga beslöjade småflickor till religiösa skolor från Stockholmsförorter. Jag saknar berättelserna om unga flickor som byter kläder i skolan för att de vill klä sig som andra ungdomar i majoritetssamhället eller de som inte vågar byta om eftersom de är kontrollerade av släktingar eller andra som annars sprider rykten om dem som då kan innebära fara.

Allt detta finns också. Dessa berättelser och öden behövs, utan dem blir slöjdebatten och känslorna som präglar den obegripliga.

Slöjan för kvinnor förekommer i flera religioner, inte bara islam, och är från början ett patriarkalt påbud som över tid har blivit ett religiöst påbud. Den finns till för att kvinnan ska täcka sig och inte väcka åtrå hos andra män än den hon är gift med, men också för att visa att hon är en gudfruktig kvinna som underordnar sig de religiösa familjelagarna (som också finns inom flera religioner inte enbart i islam). Det är väldigt svårt att förstå varför slöjan ska vara ett nödvändigt attribut för en ung flicka som kanske inte ens har en kärleksrelation ännu. Eller är slöjan i dessa fall ett medel för att visa att du är oskuld? Man kan fundera över integritetsaspekten i att detta skall signaleras till omgivningen.

År 2008 gavs det ut en viktig bok som heter ”Sektbarn” (Charlotte Essén). Den tar på alla väsentliga punkter upp hur en religiös indoktrinering av barn och unga går till och hur skadligt det är om det går till ytterligheter. Den religiösa indoktrineringen påbörjas alltid i tidig ålder och när den avser könsdiskriminering så är det fundamentalt med en strikt könssegregerad uppfostran. Oron över barn i religiösa sekter föranledde regeringen att utse Margò Ingvardsson till utredare i en utredning som heter ”I GOD TRO” och som avslutades 1998. Många goda förslag till åtgärder lades fram, men realiserades inte.

Frågan ”tillåta slöja eller ej” är svår att besvara men att bara hänvisa till ”ungas frivilliga val” är alltför bekvämt och riskerar att bli ett svek mot många förtryckta barn och unga. Visst kan en tonårstid präglas av ett identitetssökande som kan landa i flera yttringar, men att det är en minderårig flickas fria val att bära slöja är inte trovärdigt. Föräldrar och syskon har stort inflytande i vilken familj som helst.

Ett är emellertid solklart. Vi kan inte förbjuda Riksidrottsförbundets bilder på beslöjade barn så länge vi inte har en lag emot att sätta slöja på barn. Innan dess är det är det svårt att kritisera eller att göra något åt.

Nästa år ska Barnkonventionen bli lag och då får vi se om det är föräldrars och andra vuxnas rättigheter som går före barnens. För kom ihåg: barnens rätt till religionsfrihet innefattar även rätten att inte tro. Barn har därutöver rätt till kroppslig integritet, rätt till fritid anpassad till barnets ålder och utveckling och, inte minst, rätt att skyddas mot skadliga sedvänjor.

Det är lätt att bli arg på fördomar och förhastade uttalanden. Men vi borde kanske bli argare över det förtryck som pågår och drabbar många?

Maria Hagberg, fil. mag. i socialt arbete, författare och internationell kvinnorättsaktivist