Daniel Persson: Skydda demokratin mot kommunerna

Att snabbast och hårdast möjligt slå den största tillgängliga demokratitrumman är en svensk nationalsport, i vart fall när det gäller andra länder. Den som inte gör det eller råkar vara lite sen med sitt fördömande är tveklöst suspekt.

Allt som sker i exempelvis Ungern eller Polen är tillräckligt för häftiga utfall och långa tirader om vikten av att försvara demokratin. Det krävs genast att EU måste straffa dessa länder och att deras partigrupp måste utesluta dem – för demokratins skull.

Men hur kan man ta någon på allvar som i hårda ordalag kritiserar andra länder men är tyst när tydligt odemokratiskt agerande grasserar på hemmaplan?

Kommunsverige har under lång tid fjärmat sig från såväl pressen som befolkningen. I stället för att se sig själva som en del av samhället har en psykologisk split inträffat som innebär att man upplever sig som en helt fristående enhet som måste skydda sina intressen mot den nesliga allmänheten. Detta sker inte minst medelst horder av kommunikatörer och ett antal kommunjurister.

Under coronakrisen har detta gått från att vara skadligt till att bli direkt samhällshotande. Land och rike runt har kommuner valt att med vett och vilja vägra att till medier lämna ut information om vilka äldreboenden som har drabbats av covid-19, ibland även med hjälp av Socialstyrelsen. Detsamma gäller även statistik om det totala antalet smittade på äldreboenden samt inom hemtjänsten.

Tillvägagångssätten uppvisar en stor uppfinningsrikedom. Från vantolkningar av reglerna till att välja helt fel regler. Det har till och med hänt att minst en kommun inte har rapporterat in uppgifter om antalet smittade till Socialstyrelsen av rädsla för att medierna då ska få tag på dem. I Södermanland har flera kommuner och regionen gått ihop och konspirerat för att gemensamt förhala och neka mediernas begäran.

Vad oroväckande många av landets kommuner har visat prov på under krisen är inte bara i strid med gällande lagar och regler, det är direkt odemokratiskt. Det är ett tecken på galopperande maktfullkomlighet och megalomana vanföreställningar.

Att sätta sig över lagen är allvarligt, men att tro att man dessutom har rätt att göra det är ännu värre. Det visar på en betydande brist på respekt för demokratiskt beslutade regler och en tro att dessa regler och därmed samhället är till för att tjäna den egna organisationen.

Så var är de upprörda protesterna? När kommer kraven på att Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) måste utesluta eller bestraffa de medlemmar som uppenbart enbart ser demokratin som en födkrok och ett maktmedel?

SKR:s kongress beslutade så sent som i november att ett av organisationens övergripande mål för verksamheten var ”vital demokrati”. Om man är intresserad av att behålla något sken av att vara något alls mer än en renodlad intresseorganisation kan man inte låta bli att ta tag i detta på något vis.

De politiker och tjänstemän som har agerat så uppenbart i strid med allmänhetens intresse måste straffas. Annars är risken att de tar det som ett tecken på att de är på rätt väg. Det är en farlig väg att slå in på. Allmän upprördhet lär dock åstadkomma mer än att hoppas på SKR eller någon annan.