Skuggsamhället ger oss ett nytt socialt landskap

I en ny nationell kartläggning av ensamkommande ungdomar som försvinner, publicerad av Länsstyrelsen i Stockholm, konstateras att 1 829 barn och ungdomar har försvunnit mellan 2013 och maj 2016. Myndigheterna vet inte var de befinner sig. Det finns fog för att den siffran är betydligt högre idag.

Enligt Migrationsverkets prognos kan antalet efterlysta personer vara uppe i närmare 50 000 år 2020. Det är oklart hur stor andel av dessa som är unga migranter. Men en sak kan konstateras i väntan på kommande kartläggningar och rapporter. Som det påpekas i den nationella kartläggningen korrelerar avvikelser med bland annat utsikterna att få stanna i Sverige. I kölvattnet av den nya migrationspolitiken och i takt med att alltfler ensamkommande asylsökanden skrivits upp i ålder och fått avslag på sina asylansökningar det senaste året har många av dem gått under jorden då ett återvändande till hemlandet i regel inte är ett alternativ för dem.

Det beklagliga är dels att dessa personer hamnar i en tillvaro där kriminalitet, droger, våld, inhumana arbetsvillkor på den svarta arbetsmarkanden och människohandel med sexuella syften är vanliga inslag – något Brian Donald, stabschef på Europol, varnade för redan i januari 2016. Och dels att detta inte endast förändrar gatubilden i Sverige, utan helt ritar om vår sociala karta. Vi pratar om personer som vistas mitt i bland oss men som går under myndigheternas radar. De som pratade om öppna hjärtan, eller de som menade att deras Europa bygger inga murar, har i spåren av de orden ett nytt socialt landskap med ett tidigare oskådat skuggsamhälle att hantera idag.

Ett smärtsamt faktum i sammanhanget är att ingen av de politiska partierna ens har påtalat det här problemet än, trots de humanitära och samhälleliga konsekvenserna. I stället talar exempelvis Miljöpartiet om en återgång till en mer human (läs generös) migrationspolitik. Till saken hör dock den inte så lätt försumbara detaljen att problemet uppkommit som en följd av den alltför sent vunna insikten att resurserna och samhällsfunktionerna är odimensionerade för en generös migrationspolitik à la 2015.

Andra talar lika enträget om allas lika värde. Hur värdig känner sig en människa, i en realpolitisk och inte idémässig bemärkelse, när den utan erkänt juridisk status ställs utanför ett samhälle? Och hur förändrar ackumulationen av den känslan hos en stor grupp människor ett samhälle?

Migrationsverkets förre generaldirektör övergav skutan utan att med ett enda ord medge konsekvenserna av den mer generösa flyktingpolitik han förespråkade. Problemet hamnar nu i knäna på polisen, en myndighet vars generaldirektör en gång stoppade gränskontrollerna. Funkar det bättre då?

Allt detta sammantaget, kombinerat med det faktum att vi har människor mitt i bland oss som lockades hit av de signaler vi sände ut men som idag lever ett allt annat än humant liv, aktualiserar inte bara frågan om vad som är en human migrationspolitik utan sänder även kalla kårar längs ryggraden.

Anosh Ghasri, frilansskribent och kommunal enhetschef på boenden för ensamkommande