Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Skolans existentiella kris är politikens

Sällan har politikerna lagt så mycket energi på att framhålla vad de inte tycker när tillfälle att argumentera för den egna ståndpunkten givits. Men så vinns inga val, så förändras inga värderingar. Förhoppningsvis förloras några val, skriver Alice Teodorescu i sin första krönika för Dagens Samhälle. \

Publicerad: 9 april 2014, 06:09

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Vad ska vi med skolan till? Svaret kanske verkar givet, men tänk en gång till. Är skolan en förvaringsanstalt, en uppfostringsverkstad, en utbildningsfabrik med anställningsbarhet i fokus eller kanske en bildningsinstitution med just bildning som mål? Kan skolan vara lite av allt samtidigt eller står den inför ett vägval? Svaret är inte uppenbart, men det är först när vi vågar identifiera dess roll som den mödosamma golgatavandringen kan upphöra.

Dessvärre är vi långt ifrån den välbehövliga diskussionen kring dessa essentiella, och till viss del ideologiskt färgade, frågeställningar. Inte så förvånande då frågorna förutsätter allt det som samtidens antiideologiska samtal saknar i form av välförankrade värderingar och politiskt mod.

Men faktum kvarstår, det är först när vi vet vad vi ska ha skolan till som faktorer som lärarens status och lön, rektorns mandat, resursernas fördelning och lärartätheten blir relevanta. Här uppstår ett dilemma, alla de sistnämnda faktorerna handlar om mätbara värden som kan regleras och som därigenom indikerar politisk handlingskraft, medan den mer existentiella frågan om skolans roll ställer oss inför ett val samtidigt som den till sin natur är komplex och diffus, och i de kortsiktiga partistrategernas universum ingen uppenbar valvinnare.

För att det politiska samtalet inte ska implodera måste väljaren våga tro att de folkvalda säger vad de menar och menar det de säger. Samtidigt har politikerna sällan lagt så mycket energi på att framhålla vad de inte tycker när tillfälle att argumentera för den egna ståndpunkten givits. Men så vinns inga val, så förändras inga värderingar. Förhoppningsvis förloras några val. Det på tiden att partierna upphör att ängsligt följa opinionens minsta skälvning och tar initiativ till att skapa och leda den i stället.

För i grunden är alla, oavsett partikulör, för en bra skola som ger alla barn möjlighet att växa och nå sina drömmars mål. Men valet av åtgärder sammanhänger intimt med synen på skolans roll och ansvar. Att det ser ut som det gör i svensk skola är vid närmare eftertanke knappast förvånande; bara den som saknar faktakunskap kan problemlösa sig till att problemlösning inte förutsätter faktakunskap.

Svensk skola är i behov av färre reformer och mer sunt förnuft, det sistnämnda ett alltmer fridlyst fenomen i en tid då den politiska klåfingrigheten blivit allt mer sofistikerad och människors tilltro till den egna beslutsförmågan devalverats. Analyserna av PISA-resultatet talar sitt tydliga språk för envar med läsförståelsen i behåll. Det finns inga genvägar. Gemensamt för alla länder i toppen är synen på kunskap, bildning och hårt arbete. Därför måste vi våga fråga – och lyssna till svaret: vad ska vi med skolan till?

Samtidigt har politikerna sällan lagt så mycket energi på att framhålla vad de inte tycker när tillfälle att argumentera för den egna ståndpunkten givits. Men så vinns inga val.

Alice Teodorescu, Jurist och borgerlig opinionsbildare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev