Skolan är till för staten och nationen, inte för barnen

Låt oss leverera alternativa fakta till allt som skoldebattörerna, skolfuxar, skolforskare och särintressen, det som brukar få beteckningen pedagogmaffian, häver ur sig.

Det finns inget samhällsproblem som inte politikerna tror att det går att lösa genom skolan. Det finns inget samhällsproblem som skolan har löst utan att skapa nya problem.

Det finns inget problem i skolan som politikerna diskuterar som de inte själva har ställt till med som ett resultat av förra gången de diskuterade problem, som de också ställde till med.

Makthavare betraktar skolan som ett medel för att åstadkomma stora politiska visioner. Eleverna blir därmed ett råmaterial med vilken makten kan knåda fram sina visioner. Den som vill göra omelett måste knäcka ägg.

Om elevernas valfrihet hotar politiska visioner om integration och samhällssolidaritet får valfriheten inskränkas. När det hyvlas yr det spån.

Skolan är till för staten och nationen, inte för barnen eller familjerna.

Skolans utveckling bygger på lärarnas insatser. Allt annat är underordnat, möjligtvis undantaget föräldrarna och föräldrarnas umgänge som har visst inflytande på elevernas motivation.

När lärarskrået talar så bör vi göra som i plugget – höra men inte lyssna. Om bra lärare får högre lön är det orättvist mot lärare som inte är lika bra eftersom de då känner sig dåliga – och i skolans värld är inget dåligt utan allt kan bli bättre.

Skolan är den kontrollhöjd från vilken andra samhällsaktiviteter nere på fältet kan behärskas, beskjutas eller elimineras.

Skolan var förr kyrkans medel att kristna befolkningen och banka hednisk vidskepelse ur skallen på drängar och pigor. Skolan är idag en industrialiserad uppfostringsanstalt med uppgift att leverera arbetskraft till näringsliv och offentlig sektor. Ska kvastarna sopa bra får vi inte slarva med skaften.

Svenska skolan är den största socialiseringsreformen i världen. Från det att barnen kan gå, fram till giftasvuxen ålder, är de i händerna på statens pedagoger - istället för att som förr ägas av familjen, släkten, klanen. Det är också därför som föräldrarna anser att barnens problem är skolans problem.

Allt tvång leder till motstånd. Det är därför en förbipasserande klass alltid har en skolfröken längst bak för att fånga upp dem som försöker släntra sig ur kollektivets marsch mot anställningsbarhet. Det är därför Benke alltid försöker sitta längst bak i klassrummet. Det är därför Bok-Malin tittar ut genom fönstret och tänker på annat när magistern går igenom samma läxa för tredje gången.

När Benke och Arvid blir bråkiga är det en god idé att sätta Bok-Malin mellan dem som buffertmaterial.

I ett kunskapssamhälle blir utbildningssystemet en ännu viktigare produktionsfaktor som makthavarna slåss om att behärska, såsom tidigare maktkampen stått om råvarorna, transportvägarna och medierna.

Ett samhälle som försöker uppfostra människor till självständighet – och mana dem till stordåd genom att lova frihet till självförverkligande – får problem när detta samhälle behöver fler ingenjörer, inte fler makeupstylister.

Skolan är en spegel av samhällets komplexitet. Det finns nästan inget område där den politiska makten är lika stor och samtidigt betyder lika lite. Av detta kan vi dra slutsatsen att problemuppkomsten i skolan är en evighetsmaskin.

Om elevernas valfrihet hotar politiska visioner om integration och samhällssolidaritet får valfriheten inskränkas.

Stig-Björn Ljunggren