Skärp kraven på privata välfärdsaktörer

Häromveckan släppte Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, ESO, en rapport som går igenom de senaste årtiondenas marknadsreformer av offentlig sektor. Slutsatserna känns igen från exempelvis SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser. Rapportförfattaren Per Molander menar att förväntningarna om högre effektivitet, bättre kvalitet och sänkta utgifter sällan har infriats.

Som en illustration av problematiken rapporterade Expressen bara några dagar senare om en privat gynklinik som verkar operera kvinnor i onödan, i syfte att få större ersättning från landstinget. Ingen borde bli förvånad. Incitament fungerar – vinstdrivna aktörer kommer att försöka öka sin vinst.

Ändå är de politiska låsningarna totala. Det är tveksamt om problemen kan åtgärdas denna mandatperiod, men om inte kommer frågan att dyka upp igen. Den försvinner inte med mindre än att problemen i sig gör det.

Därför kan det vara värt att fundera över alternativa angreppssätt. Det finns mycket som kan göras för att spara skattemedel och minska vinstsyftets destruktiva styrningseffekter, utan att företag – eller vinst – de facto förbjuds.

Per Molander föreslår att upphandling oftare bör användas, istället för fri etablering för företag. Dagens assistansersättning består exempelvis av ett schablonbelopp, som höjs av de dyrare aktörerna i systemet. Upphandling av ett begränsat antal aktörer skulle sänka genomsnittskostnaden, samtidigt som valfriheten kvarstår.

Även ersättningssystemen bör ses över. Skolpengens fasta belopp ger exempelvis starka incitament att pressa kostnaderna för att maximera vinsten. Därför är också lärartätheten lägre i vinstsyftande skolor. Men problemen slutar inte där. Skolpengen följer med eleven, som kan byta skola när som helst. Skolan som tappar elever kan dock sällan snabbt anpassa lokaler och personalstyrka i motsvarande grad, vilket leder till underskott.

En lösning vore att, som Lärarförbundet har föreslagit, differentiera skolpengen. Den tjugofemte eleven i en klass utgör helt enkelt inte samma kostnad som den första. Resonemanget kan överföras på fler områden där schablonbelopp används. Det är överlag angeläget att utforma ersättningssystem som mera utgår från faktiska kostnader. Det skapar högre förutsägbarhet och innebär en mer effektiv hantering av skattemedel. Och det kommer att minska välfärdsvinsterna.

Ytterligare ett område att undersöka är under vilka villkor privata välfärdsaktörer ska få ta emot skattemedel. I Norge ställer man exempelvis som krav på privata förskolor att de måste ha ungefär samma personalkostnader som kommunala. Det är ett sätt att skapa symmetri – offentligt driven välfärd har per definition ingen annanstans att stoppa pengarna än i verksamheten, till skillnad från vinstutdelande välfärd.

Eller så genomför man helt enkelt Reepalu-utredningens förslag. Ingetdera eliminerar problemen med att tillåta ett vinstsyfte i den skattefinansierade välfärden. Men politik är det möjligas konst. De politiska låsningarna är idag så stora att det finns ett stort behov av att släppa lös den reformistiska fantasin och utforska alternativa vägar.

Eller så genomför man helt enkelt Reepalu-utredningens förslag.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare