Ska jämställdhet vara målet för kulturpolitiken?

Som att valla katter. Så frustrerande det måste vara att försöka bedriva kulturpolitik.

Jag läser att svensk filmpolitik har drabbats av ett misslyckande. Inte på grund av vad Svenska filminstitutet har gjort, utan på grund av de filmer som görs med fristående finansiering utan Svenska filminstitutets inblandning. Av de långfilmer som har fått stöd från Svenska filminstitutet i år är 56 procent regisserade av kvinnor enligt statistik som Sveriges Radio publicerat. Sett över de senaste fem åren är stödet tämligen jämnt fördelat mellan filmer regisserade av män och kvinnor.

Men Svenska filminstitutets mål är inte en jämn könsfördelning bland filmer som de ger stöd till, utan för alla långfilmer som produceras. Försmädligt nog har omkring två av tre filmer som kommer upp på duken en manlig regissör. Filminstitutets vd Anna Serner upplever det som ett misslyckande. Problemet är att ”vi har framförallt inte kunnat påverka dem utanför vår beslutsprocess”, säger hon till Sveriges Radio.

Nej det är ju det där med katterna. Det görs en hel del långfilm i Sverige som ligger utanför den statliga ”beslutsprocessen”. Så skönt kan man kanske tänka, men då kan det också bli på det sättet. Staten har sina mål med filmpolitiken, men de som gör filmer på egen hand kan ha andra. Som en offentlig variant av den klassiska frustrationen, som alltid uppstår när man inkluderar specifika önskemål om hur andra ska bete sig när man gör upp sina egna drömmar och planer.

Inom skönlitteraturen är situationen den omvända. Idel kvinnor som filar på sina skrivbordslådeprojekt, går skrivarkurser på folkhögskolorna, blir debutanter på förlagen och slutligen en dag nomineras till Augustpriset. Över 70 procent av de prisnominerade förra året var kvinnor, rapporterade Dagens Nyheter. Att döma av de största förlagens personalsidor är det också ett kvinnoyrke att vara förläggare för denna av kvinnor så dominerade utgivning. Även bland läsarna av skönlitteraturen är kvinnor klart överrepresenterade.

Tack, men nej tack. Männen är istället överrepresenterade bland fackboksläsare. Det krävs inte mycket fantasi för att misstänka att det kan finnas ett samband mellan dessa ting. Vad som egentligen orsakat vad är en fråga med stor potential för oenighet och spydigheter.

Är dessa mönster bara ett faktum eller är de ett politiskt problem? Jag utgår från att det någonstans i den kulturpolitiska makulaturen även döljer sig mål om att kvinnor och män i samma utsträckning ska fila på hemliga romanprojekt. I någon myndighet finns säkert ett måldokument där det blir ett politiskt misslyckande att förlagen på egen hand, utan kulturstödspengar i botten, väljer att ge ut för mycket skönlitteratur som skrivits av kvinnor.

Men är det så omöjligt att valla katter? I själva verket är det ganska enkelt. Rätt sorts godis är allt som behövs, sedan kommer de springande. Kanske skulle man faktiskt kunna omforma vårt beteende genom politiska styrmedel? Förmå männen att läsa mindre andra världskriget-historia och fler romaner, förändra bokutgivningen, underlätta lite här och försvåra lite där, trycka på tills man får 50/50-fördelningar inom alla områden som man har angivit på sin beslutade åtgärdslista. De där reglagen är möjliga att skapa. Beroende på hur man ser på kulturfrågor är det hoppingivande eller otäckt.

Peter Santesson, opinionschef på Demoskop