Jona Elings Knutsson: Sjuka människor är inga varor eller produkter

Vård sker mellan människor. Hur banalt det än låter är det helt sant. De som behöver vård är människor, precis som deras anhöriga, och vi som utövar vården: vi som sällan botar, ofta lindrar och alltid tröstar. Människor. Såklart behöver vi respiratorer, röntgenapparater och annan teknologi men vårdens minsta och mest fundamentala beståndsdel utgörs av möten mellan människor.

Det kan tyckas självklart men så är långt ifrån fallet. Tvärtom försöker vårdens makthavare; politiker, sjukhusdirektörer och konsulter, låtsas något annat. Man försöker inbilla oss att mötet aldrig behöver äga rum, att mötet kan styras av eller styras om, att det kan gå snabbare och effektiviseras på olika vis. Till och med att det kan ske över telefon. Här finns flera allvarliga missförstånd.

För det första är sjuka människor inga varor eller produkter som monteras eller repareras. Ställ en människa med smärta eller oro på det löpande vårdbandet, eller i “flödet” som det så trendigt kallas, men rätt var det är kliver människan av bandet, vänder skruvmejslarna upp och ner eller springer baklänges mot riktningen och skriker i panik. Makthavarna plågas av att sjuka människor söker vård på fel sätt i stället för att acceptera att människan är en "vara" med vilja och känslor som må vara hur irrationella som helst.

För det andra är vårdarbetare inga maskiner. Hur snillrikt makthavarna än tänker ut att vården bör organiseras kommer ingen vård ske om inte människor lockas av att arbeta i vårdfabriken. I stället för att kort och gott fråga människorna i vårdmötet hur arbetet borde bedrivas för att få dem att stanna kvar håller man med idiotens övertygelse fast vid att fabriken är god, men maskinerna fördärvade. Trots att tusentals vårdplatser i landet är stängda på grund av personalbrist. Nu vill makthavarna i stället satsa på att utbilda många fler till vårdyrkena. Till vilken nytta, när också den nyutbildade först och främst är en människa och ingenting annat.

Föreställningen om den cyborgbemannade vårdfabriken där kugghjulen kan trimmas att snurra snabbare för varje år är ett paradigm som måste falla för att påfötterställa vården igen. Det är inte för inte som förmågan att bota, lindra och trösta också kallas läkekonst. Konst sker mellan människor. Konst låter sig sällan tämjas och går inte alltid att mäta och föra in i statistikprogram eller budgetkalkyler. Just därför är det så viktigt att vi värnar den.

Vårdmötet är tvärtemot en industri snarare att likna vid en symfoniorkester. Vårdmötet kräver känsla, inlevelse, tajming och inte minst tid: en symfoni tar den tid den tar att spela. En makthavare som smäller i cymbalerna redan i tredje takten orsakar att stycket måste tas om och fördröjer föreställningen. Vård sker obönhörligen mellan människor.