Sjuk humor – en mänsklig ventil som fyller en funktion

Jag arbetar med att människor i sorg. Dagar då jag möter den avlidnes föräldrar eller unga syskon är det tufft att gå hem till min egen familj. Jag blir extra tacksam för livet men det sticker också av dåligt samvete för att andra samtidigt drunknar i sin sorg.

Det som bäst lättar mitt hjärta och hjälper mig att för en stund stänga av är absurd humor och trams, ju grövre desto bättre. Gör det mig till en sjuk människa? Nej, snarare får det mig att inte bränna ut mig och att bibehålla vett, sans och empati.

Jag känner igen fenomenet hos andra yrkesgrupper – ambulansförare, läkare och poliser – som möter mycket tragik och död. Jag har också mött det hos människor som genomlevt svåra trauman. Sjuk humor kan vara en copingstrategi. Det är inte nazister som drar de grövsta förintelseskämten utan de överlevande.

Efter en tuff arbetsvecka såg jag dokumentären The Aristocrats (2004) där Amerikas komikerelit berättar om branschens mest klassiska och samtidigt grövsta skämt. Det innehåller incest, barn- och djursex, alla tänkbara kroppsvätskor, de värsta obsceniteter man kan tänka sig – och lite akrobatik. Att höra alla stora stand up-komiker bräcka varandra i grisigheter var ren katarsis.

Det är intressant att en överväldigande majoritet av dokumentärens komiker är judar, många med föräldrar som med nöd och näppe undgått krigets fasor. Kanske finns ett samband.

I helgen har det samtidigt pågått ett aggressivt drev mot komikern och artisten Anton Magnusson – känd som Mr Cool – och hans parhäst Simon Gärdenfors, på grund av en tre år gammal låt om pedofili. Komikerparet har blivit mordhotade och drevet har både lyckats få låten avstängd från Spotify och Magnusson avbokad från planerade evenemang trots att den upprörande låttexten är en mild västanfläkt jämfört med Aristocrats-skämtet.

Både Magnusson och de som ger honom sitt stöd har anklagats för att vara pedofiler. Det är en absurditet lika logisk som att alla kriminalförfattare är mördare, liksom deras fans.

Yttrandefriheten är helig, i samma stund som dess helighet inte utmanas blir den värdelös. Människor som inte vill ropa på censur men menar att Magnusson och Gärdenfors "borde veta bättre" och helt enkelt sluta framföra tramsiga texter om våld och barnporr är samma människor som anser att Salman Rushdie och Lars Vilks har sig själva att skylla om de blir utsatta för hot eller mord.

Som man bäddar får man ligga-ivrarnas tankegångar liknar dem om den misshandlade hustrun som bär ansvar för att maken ger henne stryk, eller att kvinnor får skylla sig själva om de har kort kjol och blir våldtagna.

Visst ska man ha förståelse för att somliga mår dåligt av grova skämt men samtidigt bör man hålla i huvudet att många som mår dåligt behöver det absurda som en säkerhetsventil för att inte gå under. Alla de som drevar å andras vägnar och anser sig berättigade att slå ner på komikers födkrokar för att skämtet var för smaklöst bör besinna sig så att deras omsorg inte gör mer skada än nytta.

Anna Ekelund Nachman, journalist, liberal debattör & begravningsentreprenör