Malcom Kyeyune: Sjöstedt fast under Löfvens fotsulor

Ännu en dag, ännu ett hot om misstroendevotum. Den här gången är det Vänsterpartiet som kastar in hatten i ringen, med förevändningen att regeringens huvudlösa avveckling av Arbetsförmedlingen inte kan fortsätta.

Det här är om något talande för hur kaotisk den svenska politiken har blivit. Vänsterpartiet utgör de facto regeringsunderlag till den nuvarande regeringen, men försöker desperat upprätthålla sin position som opposition till en regering som inte hade kunnat tillträda utan partiets godkännande. Misstroendevotum har på den senaste tiden blivit ett sorts högljudd politisk fyrverkeripjäs; ett sätt att få det att se ut som om man verkligen gör något. Speciellt i ett läge där politiken domineras av den sortens självpåtagna hinder och regler som decemberöverenskommelsen förkroppsligade.

Vänsterpartiet är i denna terräng i ett särskilt pressat läge, vilket hotet om misstroende intygar. Partiet vill knappast tvinga fram en kabinettsfråga; givet den horribla utvecklingen för socialdemokratin är chansen mycket god att det inte kommer att komma några regeringar åt vänster på ett bra tag, efter att denna regering faller. Socialdemokraternas tapp hos LO-väljare och landsbygdsbor är tvärtom mot vad många antar inte någon särskilt lockande öppning för Vänsterpartiet: likt de flesta vänsterpartier i väst (Labour, Die Linke, listan kan göras lång) är man själva i ett läge där man över tid tappat förmågan att appellera dessa väljare. Vänsterpartiet är starka på Möllan och i Midsommarkransen och kan definitivt plocka upp progressiva, urbana och välutbildade väljare från S, C, L och MP – men när arbetarna försvinner från S går de över till SD och är ”förlorade”.

Samtidigt måste Vänsterpartiet göra någonting. Den politik som den nuvarande regeringen för är inte på något vis i linje med den partiet vill föra, och partiledningens beslut att släppa igenom regeringen har lett till en hel del missnöje och bitterhet hos delar av partiets väljarbas och medlemskår. Vänsterns prat om att det blir värre under en SD-regering är en strategi som börjar nå vägs ände, speciellt när C och L på många vis är de mest nyliberala partierna i många väljares ögon.

Hela relationen mellan Vänsterpartiet och regeringen är dessutom djupt dysfunktionell. Socialdemokraterna behöver Vänsterpartiet för att kunna upprätthålla sitt nuvarande maktinnehav, men dess andra samarbetspartners behöver av ideologiska skäl fortsätta att veva om kominternen och de galna socialisterna i ”VPK”. Resultatet blir att partiet görs till en total dörrmatta; lojalt släpper de igenom Socialdemokraternas regeringsförslag, och som tack får de glåpord och högljudda löften om att de aldrig någonsin kommer att få bestämma någonting överhuvudtaget.

Det är svårt att vara avundsjuk på Jonas Sjöstedt. Hans roll har varit att spela den dörrmatta som socialdemokratin behöver, en uppgift som kostar det egna partiet allt mer i trovärdighet ju längre tiden går. Som dörrmatta har han ingen makt, men gör han sig fri från denna position är risken stor att han bidrar till Socialdemokraternas nedgång och död.

Denna nedgång och död kommer inte att leda till att Vänsterpartiet får någon verklig makt inom LO-kollektivet, det vet alla redan. Vänsterpartiet kan inte längre leva tillsammans med socialdemokratin, men den kan inte leva utan den heller.