Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag13.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Självgoda politiker och lärare sänker skolan

Debatten om skolan har nått nya bottennivåer. Därom råder ingen tvekan. Det är en debatt driven med partipolitiska förtecken istället för av beprövad erfarenhet. Den handlar om svenska elevers prestationer i internationella Pisa-tester. Inte om vad de verkligen kan och om deras kunskapers relevans i det moderna samhället.

Publicerad: 10 november 2014, 11:26

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

PisaSkolorganisation

Jag är inte säker på att skolan har blivit sämre på senare år. Att debatten om skolan har nått nya bottennivåer är det dock ingen tvekan om. I stället för att bygga på forskning och beprövad erfarenhet, i stället för att nyfiket pröva nya undervisningsformer och nya former för skolorganisation i syfte att förbättra, förs debatten numera med partipolitiska förtecken och med argument som hämtas ur, i bästa fall, den egna begränsade erfarenheten. Debatten handlar om svenska elevers prestationer i internationella Pisa-tester, inte om vad de verkligen kan och om deras kunskapers relevans i det moderna samhället.

Det är en enorm kontrast mot den hållning som präglade 1940 års skolutredning och 1946 års skolkommission. För den som tror att 40-talets skolreformer var “socialdemokratiskt flum” kan jag upplysa om att 1940 års skolutredning leddes av högerledaren och ecklesiastikministern Gösta Bagge. Det här skedde under en tid då politiker först tog reda på fakta och därefter bestämde sig för en politisk linje. Det är ett arbetssätt som leder till bättre politik mer hållbara lösningar och ett bättre samarbetsklimat än dagens ordkrig.

Det första betänkandet från 1940 års skolutredning hade titeln “Skolan i Samhällets Tjänst” (SOU 1944:20). Utredningen menade att detta uttryck dels avspeglade det faktum att skolan alltid varit beroende av det samtida, omgivande samhället, dels att det nu var mer än hög tid att anpassa skolan till det demokratiska samhället och fostra eleverna till goda demokrater. 1946 års skolkommission beskriver det så här: “Den demokratiseringsprocess som samhället genomgår, har i många avseenden förändrat vår syn på  skolans mål, på dess organisatoriska problem, på omfattningen av dess verksamhet, på undervisningens innehåll och på metoderna för fostran och undervisning.”

Tro det eller ej – men samhället har genomgått en ny revolution sedan 1940-talet. Men det har inte skolan. Det som diskuterades av 1946 års skolkommission är fortfarande stridsämnen i skoldebatten, och insikter som 40-talets skolpolitiker hade om barn, skola, samhälle och pedagogik, tycks ha gått förlorade.

Bra lärare följer de recept som skrevs ut på 40-talet. Dåliga lärare håller fast vid det fördemokratiska samhällets pedagogik och metoder. Och dåliga skolpolitiker blickar bakåt, ser till sina personliga upplevelser av skolan och tror att de är generellt giltiga. De diskussioner som förs av 1940-talets skolkommission om tester och betyg håller en betydligt högre och mer analyserande nivå än den debatt som förs i det tjugoförsta århundradet om samma saker.

Jag har tyvärr personligen upplevt att lärare viftar bort ledande pedagogiska forskare och deras väl belagda slutsatser med att “det där är bara teorier”, att en lärarhögskola var kompakt ointresserad av forskning kring pedagogik i vetenskapscentra, trots att ett sådant just byggts i staden.

Och denna självtillräcklighet och självgodhet tycks inte vara ett specifikt svenskt fenomen. Här i det mångfacetterade USA pågår också en debatt om skolans allmänna uselhet, och den håller inte heller någon högre kvalitet, trots att det finns många kunskapskällor att ösa ur.

Den amerikanska regeringen har satsat på avancerad pedagogisk forskning och på ett centrum för att sprida dokumenterat väl fungerande metoder, men de når inte ut till skolorna. “Det finns sedan länge en väl etablerad barriär mellan laboratorium och klassrum. Förr ansåg många forskare att det inte var deras jobb att hitta metoder som fungerade bra i verkligheten. Och lärare tyckte oftast att den expertis de byggde upp i klassrummet övertrumfade allt som forskningen hade att säga,” säger Joan Ferrini-Mundy på National Science Foundation (här).

Och det är inte bara pedagogisk forskning som behöver tas till vara i skolan. Modern hjärnforskning och psykologi har också mycket att bidra med. I USA är man bekymrade över att antalet barn med diagnostiserad och medicinerad ADHD växer snabbt. I NY Times den 31 oktober reder psykologiprofessor Richard A. Friedman ut begreppen.

Han menar att dagens elever upplever en större skillnad mellan skolan och omvärlden än vad tidigare generationer gjorde. På den digitala fritiden kan de bygga sina egna världar och få utlopp för sina drömmar och intressen. Belöningssystemen i deras hjärnor får snabb och positiv återkoppling. Så icke i skolan. Därför upplever allt fler elever skolan som tråkig och ointressant. Skolan har helt enkelt inte lyckats hänga med i den snabba samhällsomvandlingen. Det har inte heller de äldre “experter” som drömmer sig tillbaka till sin egen lyckliga skoltid och tror att ordningsproblem orsakas av mobiltelefoner och kepsar.

Ska den svenska skolan på nytt bli världsledande och bli väl anpassad till dagens och framtidens verklighet krävs en attitydförändring hos både skolpolitiker och lärarkår. Självgodheten och självtillräckligheten måste ersättas med nyfikenhet på omvärlden och insikter i det modern forskning inom pedagogik, psykologi och sociologi har att bidra med.

Det enda sätt jag kan komma på, som möjligtvis skulle kunna fungera, är obligatorisk inläsning av 1940-talets skolutredningar för alla som arbetar med utbildning och seminarier om vilka slutsatser man kan dra i dagens samhälle med den intellektuella ansats som dessa utredare hade.

Ska skolan städas måste man börja med att städa uppifrån. Jag är inte helt övertygad om att alla i skolans översta topp, den politiska ledningen, har den integritet och intellektuella resning man skulle önska. Men jag blir glad om Gustaf Fridolin bevisar motsatsen – t.ex. genom att följa exemplet från 40-talet och tillsätta en ny skolkommission, med uppdrag att föreslå hur svensk utbildning ska organiseras för att bäst motsvara dagens och framtidens krav, utan att den får riktningen angiven med partipolitiska pekpinnar.

I väntan på detta kan lokala skolpolitiker utveckla sina lokala skolor genom att läsa på och föra en dialog med skolledningar, lärare, föräldrar och elever om hur skolan bäst använder de resurser som politiken ställer till förfogande.

Fotnot. Förslag till läsning: 1) 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling (SOU 1948:27, 2)  A natural fix for ADHD av Richard A. Friedman , 3) Scientists Bring New Rigor to Education Research av Barbara Kantrowitz, Scientific American 15/7 2014

Skolan har helt enkelt inte lyckats hänga med i den snabba samhällsomvandlingen. Det har inte heller de äldre “experter” som drömmer sig tillbaka till sin egen lyckliga skoltid och tror att ordningsproblem orsakas av mobiltelefoner och kepsar.

Per Ahlström, Författare och debattör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

PisaSkolorganisation

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev