”Sist in, först ut” är en falsk trygghet

"Endast tre personer har någonsin riktigt förstått Schleswig-Holstein-affären; prinsgemålen som är död, en tysk professor som blivit galen, och så jag, som glömt allt om det".

Orden lär ha yttrats av den brittiska diplomaten Lord Palmerston angående gränskonflikten mellan Danmark och Tyskland i mitten av 1800-talet, men de påminner om dagens svenska debatt om las. För jag undrar, finns det fler än tre personer som verkligen förstår las?

Las, eller lagen om anställningsskydd, har kommit att bli den stora knäckfrågan i svensk politik. Efter att parterna misslyckats med förhandlingarna om arbetsmarknadens villkor trycker Centern och Liberalerna på för att få den så kallade las-utredningens förslag på plats. Politikerna på vänsterkanten trycker emot och Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt hotar att med hjälp av högeroppositionen väcka missförtroende mot statsminister Stefan Löfven (S) om förslaget inte dras tillbaka.

Ofta sammanfattas kärnan i las som ”sist in, först ut”. Med det menas att arbetsgivare vid neddragningar ska göra en turordningslista och börja säga upp dem med kortast anställningstid, för att godtycke ska undvikas. Utredningens viktigaste förslag handlar om att göra det enklare för arbetsgivare att säga upp personal genom att införa flera undantag från turordningsreglerna. I gengäld ska anställda få större möjligheter till vidareutbildning.

Det finns bra och dåliga delar i förslagen om hur lagen bör ändras, men ändras bör den. För det största problemet med las är inte reglerna i sig, utan att det knappt är någon som förstår dem. Försvarare av las menar ofta att kritikerna är okunniga, och det har de helt rätt i. Lagens tillämpning är komplicerad, och det som många missar är att bestämmelserna om "sist in, först ut" i praktiken inte gäller. Turordningsreglerna är nämligen dispositiva vilket betyder att parterna i första hand ska förhandla om en annan turordning. Endast om förhandlingen misslyckas träder las regler i in, men i 90–95 procent av fallen löser parterna det.

Detta innebär att las främsta funktion är att vara en bricka att byta bort i parternas förhandlingar. Det verkliga anställningsskyddet ligger inte i en lång anställningstid, utan i att fack och arbetsgivare kommer fram till något annat. Kanske sägs några färre upp, mot att arbetsgivaren får göra fler undantag? Kanske får några anställa gå, som annars hade fått stanna? Ingen är helt trygg på förhand, för även om den nya listan skulle vara bättre för de flesta anställda så kan en enskild inte veta sin plats i turordningen innan förhandlingen är färdig.

Både fack och arbetsgivare är i grunden överens om att las behöver förändras för att passa en modern arbetsmarknad – de lyckades bara inte helt lösa frågan om hur det ska gå till. Det bästa vore därför om parterna återupptog förhandlingarna och kom fram till ett nytt ramverk, där anställningstryggheten blir mer kompetensbaserad, förutsägbar och begriplig. För ett trygghetssystem som dagens las, som knappt någon förstår, erbjuder endast en falsk trygghet.

Carl Hellström, psykolog och skribent