Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Sexuell påflugenhet ännu en del av mansnormen

Kulturfråga eller genusfråga? Att även ensamkommande unga män från andra kulturer kan uppträda som mansgrisar kan inte frikänna själva mansrollen. Är det bara jag som minns medielarmen om sexism i den svenska teatervärlden för några år sedan?

Publicerad: 21 januari 2016, 06:01

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

ArbeteDiskrimineringFeminismMänskliga rättigheter

Jag skulle vilja läsa en bok om de sexuella trakasseriernas historia. Idéerna om allas lika värde och kvinnors rätt att bestämma över sin egen sexualitet är ganska nya. Ännu för 150 år sedan såg den vite mannen sig själv som självklar härskare över alla andra. Lagstiftningen ställde honom över alla mörkhyade, alla barn och alla kvinnor.

I Sverige hade husbonden rätt att aga både tjänstefolk, barn och hustru. Sophie Sager drev Sveriges första våldtäktsmål 1848, genom ombud eftersom kvinnor inte fick framträda i rätten. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott först 1965. Föräldrars rätt att slå sina barn avskaffades så sent som 1979.

Otaliga är de pigor, jungfrur, hembiträden och barnflickor som kan vittna om husfäders, och söners, sexuella övergrepp. Städpersonal kan fortfarande berätta häpnadsväckande historier från privata hem, kontor och hotell.

I min egen ungdom förekom de sexuella trakasserierna mest på jobbet. Begreppet fanns inte, sådant talade ingen om. Händer som råkade hamna på känsliga ställen ”förklarades” med alkoholen som flödade på många arbetsplatser.

Kulturfråga eller genusfråga? Att även ensamkommande unga män från andra kulturer kan uppträda som mansgrisar kan inte frikänna själva mansrollen. Är det bara jag som minns medielarmen om sexism i den svenska teatervärlden för några år sedan?

Jag har inte bott i Stockholm sedan 1969. Som 65-åring gick jag 2012 för första gången i livet en varm sommarlördagskväll ensam över Södermalm, från Hornstull till Södra Station – och noterade att jag inte mötte någon annan kvinna som promenerade ensam, inte i någon ålder.

Inför de annonser där Ludvika kommun nu desperat försöker sälja eller hyra ut kursgården Brunnsvik, som de fick köpa av LO för en krona för ett par år sedan, får jag en flashback av en kompakt sexistisk mur av män:

Jag skulle bo på Brunnsvik efter en författarafton i början av 70-talet. Utanför mitt rum satt ett gäng berusade supersvenska socialdemokratiska ombudsmän. Jag lyckades ta mig förbi dem men deras rop hördes bra: ”Kom ut! Kom ut! Kom och ta ett glas så ska vi göra dig lycklig!”

En berusad konstnär tryckte sig mot mig på ett kontor i Stockholm och klämde mig på brösten samtidigt som han lovade att personligen mörda mig när revolutionen kom. (Det var faktiskt mycket mindre obehagligt.)

Först i diskrimineringslagen 2008 blev sexuella trakasserier ett brott. När jag googlar på uttrycket läser jag bland annat följande, på Svenskt Näringslivs, LO:s och PTK:s gemensamma sida om arbetsmiljö:

”Sexuella trakasserier är ett dolt problem i arbetsmiljön. Det är också vanligt att problemen inte anmäls eftersom den som är utsatt tycker att det är pinsamt eller till och med lägger skulden för trakasserierna på sig själv.”

Manlighetsnormen i Sverige håller som bäst på att frigöra sig från både alkoholen och den sexuella påflugenheten, men snabbt går det inte. Någon självklarhet kommer det aldrig att bli. De främlingsfientligas ångest inför hbtq-världen visar att en upplösning av traditionella könsroller för dem är minst lika hotfull som invandringen.

Manlighetsnormen i Sverige håller som bäst på att frigöra sig från både alkoholen och den sexuella påflugenheten, men snabbt går det inte.

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev