Malcom Kyeyune: Segregerade skolor är något folk vill ha

Den svenska skolan är ganska ofta på tapeten. Nu senast efter att Statistiska Centralbyrån (SCB) valt att ändra sin policy angående den statistik man för över skolor, med resultatet att det inte längre kommer att gå att göra jämförelser mellan skolor på samma öppna sätt som tidigare, eftersom uppgifter om behöriga lärare och betygsnivåer nu klassas som affärshemligheter för friskolorna.

Det är inte mycket som tyder på att denna tingens ordning kommer vara för evigt. Varken regeringen eller oppositionen vill se denna situation fortsätta, och de lagändringar som krävs kommer förr eller senare att genomföras. Det går att diskutera hur dessa lagändringar bör se ut, och den som vill kommer sannolikt att kunna klaga över att de nödvändiga förändringarna dröjer lite längre än man hoppats. Men att behöriga lärare och betygsnivåer ska utgöra affärshemligheter för privata friskolekoncerner är inte ett Sverige som särskilt många krafter kommer att försvara politiskt.

På ett plan illustrerar denna händelse dock ett djupare problem med den svenska skolan. Uppgifter om betyg, huvudmän och behöriga lärare är uppenbart nödvändiga för informerade föräldrar som vill välja det bästa för sina egna barn. Men varför behöver föräldrar vara informerade?

I ett annat Sverige, ett Sverige för 10–15 år sedan, pratades det mycket om ”nyliberalism”. Sverige hade ett av världens mest nyliberala skolsystem, hette det, ett system som till och med Augusto Pinochet tyckte var lite för nyliberalt för att kunna fungera i Chile. Den föreställda konflikten då – en konflikt mellan folk som ”trodde på marknaden” och folk med ”hjärtat till vänster” – må ha varit politiskt populär och retoriskt övertygande, men i dag, 2020, är det tydligt att ideologier som sjunger marknadens lov inte är den stora anledningen till varför vi måste ha information, varför vi måste ha all denna valfrihet.

Den öppna hemligheten i Sverige i dag är att valfriheten faktiskt är till för att åstadkomma segregering, inte för att förhindra den. Att påpeka detta kanske uppfattas som stötande, men det hindrar det inte från att vara sant. Det fria skolvalet är i dag den mekanism varmed en stor andel svenskar (samt invandrare som rotat sig i landet och vill att deras barn ska ha en god framtid!) kan undvika den krypande men på sikt systemhotande dysfunktionen som tagit rot i den svenska skolan som ett resultat av Sveriges oförmåga att klara av integrationen.

Jag påpekar inte detta för att mästra någon. Jag påpekar inte ens detta för att jag tror att det finns folk där ute i Sverige som inte redan vet allt detta. Snarare är poängen att det är djupt kontraproduktivt att prata om den svenska skolan utifrån några antaganden om att segregering är något som folk inte vill ha. Tvärtom! Segregering är något som i princip alla vill ha, och de som säger att de inte vill ha det även om det nu hjälper deras barn att få studiero försöker antingen lura dig eller lura sig själva.

Sveriges dilemma just nu är enkelt: vi kan antingen ha segregering, så att enskilda kan undvika problemen, eller så kan vi försöka oss på massiva och strukturella förändringar från grunden för att försöka lösa skolans problem. Eftersom ingen vet hur vi gör det sistnämnda alternativet, kommer lagändringar och strukturreformer som möjliggör det första alternativet aldrig att vara särskilt politiskt kontroversiella. När eller om denna situation ändras, ja, det vet nog bara katten.