Sätt systemet framför människan

“Individen måste sättas framför systemet”. Det är en fras som ofta förekommer i den politiska debatten, oavsett ämne. Uttrycket kan antingen syfta till att strö humanistiska pluspoäng över ett argument, eller användas som ett argument i sig. Den som säger sig “värna individen” framför “systemet” framstår som en sympatisk och mänsklig person med goda avsikter.  Uppmaningen kommer från både vänster och höger. “Individen [behöver] gå före systemet”, menar SvD:s ledarskribent Marie Dahlén, i en krönika som argumenterar för det fria skolvalet (12/1). När tidsbegränsningen i sjukförsäkringen avskaffades 2015 skrev Arbetets ledarskribent Malin Hanson att det var bra, eftersom regeringen då prioriterade “individen före systemet” (18/12 -15).  “Individ-framför-systemet”-resonemang är särskilt vanligt gällande flyktinginvandring. “Att sätta system framför människor är fel”, skrev Rasmus Törnblom och Oliver Rosengren från MUF 2014 (AB 8/12). I Tidningen Paragraf anklagar skribenten Andreas Magnusson M-politikern Hanif Bali för icke-liberala åsikter: “Hanif Bali är något så paradoxalt som en moderat som upprörs över att vi i det här landet prioriterar individer framför systemet” (26/11 -18).  Det låter ju sympatiskt, att stå på den enskilde människans sida. Problemet är att de som säger sig kämpa mot “systemet” aldrig specificerar vad de menar. “Systemet” antyds vara en metafysisk kraft som drar ner människor i gapet på ett ondskefullt fascistmonster.  Men så är det ju inte. Oavsett om det handlar om skolan, socialförsäkringarnas utformning eller migration är “systemets” stabilitet avgörande. I praktiken betyder “systemet” oftast den svenska välfärds- och rättsstaten, och den är, hör och häpna, till för människor. För att den ska fungera rättvist och effektivt krävs principer och regler som människor måste anpassa sig efter. Alternativet är kaos. Tar man bort alla restriktioner i bidragssystemen kommer välfärdsstaten att kollapsa, vilket resulterar i att ingen får några bidrag. Samma sak är det med migration. Om man bryr sig om de som migrerar och de som ska hantera migrationen är det avgörande att “systemet” funkar, annars får folk sova i korridoren på Migrationsverket.  Är man inte anställd i något av de här systemen som ser till att Sverige rullar - skolan, socialtjänsten, polisen - är det kanske lätt att glömma att “systemet” upprätthålls av människor. Bidragshandläggare och sjuksköterskor är inte robotar. De är också individer med spänningshuvudvärk och sömnproblem, och ett överbelastat system betyder överbelastade människor.  “Sätt människan framför systemet” är i bästa fall en lite slapp formulering som ska tolkas som en önskan om flexibilitet inom systemet, som fritt skolval och kortare telefonkö till Skatteverket. I värsta fall är det ett tecken på politisk narcissism. Den som tillåts runda systemet kommer att tränga ut en annan. Alla svaga grupper kan inte prioriteras i bostadsköerna. Den enes förtur är den andres hemlöshet.  Stabila och rättvisa “system” är inte ett hot mot individen och de svagaste i samhället. Tvärtom. Att systemen fungerar är nödvändigt för ett, som det heter, anständigt samhälle.

Karin Pihl, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån