Maria Taranger: ”Sätt stopp för meningslösa behandlingar i vården”

Det finns en internationell rörelse som kallas ”Choosing wisely” eller i Sverige ”Kloka kliniska val” där man tar fram forskningsstöd kring vilka behandlingar som bör sluta erbjudas. En grupp som ofta drabbas av överbehandlingar är de som befinner sig i slutet av sitt liv.

När min pappa var 64 år fick han skelettcancer. Läkarna gav den bästa vården efter senaste internationella protokoll, amputerade underbenet, opererade bort delar av lungan med metastas och gav tuffa cellgiftskurer. Tyvärr kom tumörerna tillbaka, men man opererade åter bort en lungmetastas och gav nya cellgiftskurer. Pappa var angelägen om alla behandlingar och fick tack vare dem ett par fina år med familj och vänner trots sjukdomen.

Våren 2007 åkte han ut och in på sjukhuset med olika komplikationer. Det var uppenbart att inga cellgiftsbehandlingar längre fungerade, och det beskedet fick han också av sin onkolog. Jag var med vid samtalet och såg hur pappa faktiskt blev lättad. Nästan lite upprymd sa han sedan att nu var det upp till honom själv att leva så länge och så bra som möjligt.

Den helgen tog jag med mig pappa runt bergen på Dyröleden. Han hoppade på kryckor med sin protes – lite andtruten men lycklig. Det var som om han var mer kraftfull och stark nu när han visste att det var hans egen uppgift att hålla cancersjukdomen stången. Torsdagen därpå ringde pappa och berättade att hans läkare ändå hittat ytterligare en behandling som skulle kunna bromsa cancern. Den här gången lät pappa inte glad eller entusiastisk inför en ny terapi. Upprymdheten och känslan av att han själv hade kontrollen var försvunnen. Men varken han eller jag vågade tacka nej. Vi var rädda att smärtorna från de metastaser som växte i skelettet kanske skulle bli för svåra utan den.

Veckorna gick och behandlingen som beställts från Tyskland dröjde. En dag i juni blev pappa helt förlamad i benen. Metastaserna i kotpelaren hade lett till en fraktur som klämde av nerverna. Han blev inlagd på sjukhus där man ville operera för att ge nerverna plats att fungera igen.

Själv studsade jag till över det i mitt tycke galna förslaget om operation. Skulle han med så dålig lungkapacitet ens komma ur respiratorn? Skulle han orka träningen efter en operation? Och om han lyckades med det skulle han ju ändå bara ha ett par veckor kvar i livet, då han sannolikt inte skulle orka gå i alla fall på grund av allmän trötthet.

Nu var pappa själv klok och sa direkt ifrån att han inte ville bli opererad utan få komma till ett hospice. Det blev en kort och fin sista tid där. Men lite märkligt är att han fem dagar innan han dog fick åka tillbaka till onkologen över natten för den där behandlingen från Tyskland som nu kommit. 

Jag undrar ofta hur många meningslösa behandlingar som ges, vilka i bästa fall inte tillför något och i värsta fall försämrar eller rentav förkortar livet på människor. Jag hoppas vi blir klokare i vården och kommer själv att göra allt för att stödja den utvecklingen.