Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag13.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Sanningssägare har alltid fördömts, ibland av självaste Dickens

Mönstret går igenom alla tider. När verkligheten inte passar kartan förkastas både den och de som har fräckheten att visa upp den. Så var det på Charles Dickens tid och så är det även idag.

Publicerad: 17 december 2019, 04:05

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Efter ett par år började folk undra vart John Franklin tagit vägen egentligen. Att vara borta under lång tid fick man visserligen räkna med när det gällde polarexpeditioner. Fartygen frös fast i polarisen och tvingade ofta besättningar till långvarig och ofrivillig övervintring i Arktis. Men om någon expedition skulle klara av strapatserna så var det denna välutrustade bamsing till upptäcktsresa.

Franklin själv var en erfaren officer och välbekant med Arktis. Två år tidigare hade han fått det stora förtroendet att leda Storbritanniens jättesatsning på att en gång för alla lyckas hitta en väg genom Nordvästpassagen – jakten på en sjöväg till Asien norr om Kanada. Om den nu ens fanns, ingen visste säkert.

Franklins stora expedition hade gett sig av från Storbritannien med två massiva och topputrustade kanonskepp, förstärkta för att klara av isarna. De hade proviant nog för att klara tre år i polarisen – bland annat fyra ton tobak men också mat förpackad i den nya uppfinningen konservburkar. Året var 1845, och den här gången menade den brittiska flottan verkligen allvar. Landet viftade med flaggorna och nu skulle inget kunna gå fel.

Men så… pfff! Inte ett ljud. I två år väntade man på att Franklins skepp snart skulle dyka upp på andra sidan Amerika. Till slut började både Franklins fru och den brittiska allmänheten att bli oroliga. Ytterligare ett halvår förflöt utan minsta livstecken, sen hade tiden kommit för att börja dra igång räddningsexpeditioner. De blev nästa akt i dramat om hjälten Franklin och hans storslagna expedition.

Eftersom skeppen var så stora och välutrustade trodde man att polarexpeditionen satt fastfrusen men välbehållen någonstans ute i Arktis isar och att männen bara väntade på att bli räddade. Nu måste de hittas! I tio år letade man. Och letade och letade. Ett sökande som i sig var farofyllt och skördade offer. Varje färd ut i Arktis innebar väldiga risker. Men tappre Franklin fick icke överges! Letandet fortsatte oförtrutet. Hela Storbritannien höll andan.

Men en dag efter tio års sökanden återvände officeren John Rae hastigt till England för att berätta något viktigt-men-ledsamt. Han hade slutligen hittat en inuit som gett ett trovärdigt vittnesmål om hur Franklins expedition tidigare hade svultit och frusit ihjäl, och som dessutom hade föremål från expeditionens utrustning som bevis på att han haft kontakt med dem. Men via information från inuiten lade Rae till en observation i sin rapport: Franklins besättning hade av allt att döma i desperation slutligen hänfallit till kannibalism. Inte så märkligt eller unikt egentligen. Mycket sorgligt, men nu vet vi i varje fall vad som hände dem tyckte Rae, och kan sluta riskera våra liv i fler utsiktslösa räddningsexpeditioner.

Vad hände? Blev Rae tackad? Nej, tvärtom. Martin W. Sandler beskriver i sin läsvärda bok Resolute hur Rae istället blev hatad. Man vägrade tro honom. Tanken att tappra britter av bästa sort, som representerade landets värdegrund som det skulle hetat idag, kunde förfalla till något så vidrigt och anstötligt var utesluten. Verkligheten passade inte kartan och därför förkastades den.

Vad var Rae ute efter? Varför spred han såna lögner? Självaste Charles Dickens, vid den tiden en formidabel kulturpersonlighet, fördömde grundligen Raes slutsatser i en ”viktig text” (som vi idag kallar motsvarande alster på twitter) i veckotidningen Household Words, där han fastslog att det var omöjligt att tappra britter kunde bli kannibaler. Hur den gode författaren nu kunde veta den saken. Tja, värderingsmässigt uteslutet så att säga.

Raes belöning för att han hittade sanningen om Franklinexpeditionen var att bli avskydd och misstrodd. Mikroskopundersökningar av benrester från expeditionsmedlemmarna har i vår tid visat att Raes slutsatser om kannibalism var korrekta. Det Charles Dickens skrev var bara oförskämt snömos, men välformulerat.

Vår historia är fylld av incidenter av det här slaget. Och varje gång man hör dem tänker man på sig själv som en Rae, aldrig som en Dickens. Ha! I själva verket är vår inneboende tendens att göra en Dickens naturligtvis mycket stark – annars skulle det inte inträffa så pass regelbundet (och nej, det är sannerligen inget ”specifikt svenskt”). Men vilka är varningstecknen? Finns det någon metod för att inte bli den där som skriver ofrivilliga julsagor i Household Words? Nordvästpassagen hittade man till slut, men den senare gåtan förblir tyvärr olöst.

Peter Santesson, opinionschef på Demoskop

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev