Sambandet mellan fetma och cancer kan inte önskas bort

Fetma är den främsta orsaken till cancer som går att förebygga, näst efter rökning.

Det var kontentan i en informationskampanj från Cancer Research UK som gick bland annat i Londons tunnelbana under våren, och som rörde upp känslor och uppståndelse enligt numera välkänt mönster. Annonserna anklagades för att skambelägga överviktiga. Twitter kokade.

I Sverige hände något likartat härom året, när Cancerfonden fick dra tillbaka annonser om hur livsstilsval kan påverka risken att bli sjuk. Just Cancerfondens kampanj var problematisk – rubriken ”Säg nej till cancer” föll in i en alltför vanlig föreställning om att en människa kan ”förlora” eller ”vinna” mot cancer på ren vilja.

Samtidigt finns numera solida vetenskapliga belägg för sambandet mellan kost, motion, vikt och en rad sjukdomar, bland annat cancer. Och nog är det symptomatiskt för vår tid och vår offentlighet att vuxna människor inte tolererar budskap baserade på etablerade vetenskapliga fakta om statistik över populationer, därför att de anses sårande eller kränkande för enskilda individer.

DN:s vetenskapsreporter Karin Bojs, författare till den broschyr som Cancerfonden publicerade i samband med den kritiserade kampanjen, skrev i helgen om en ny studie som bekräftar några av de rön som kampanjen vilade på: Livsstilsval spelar stor roll. Vad man äter, och dricker, hur mycket man rör på sig och huruvida man är överviktig eller inte kan ha betydande inverkan på risken att få cancer. Det bekräftar nu också en stor sammanställning som World Cancer Research Fund publicerade i förra veckan.

Men trots forskningsstödet är själva påståendet i sig fortfarande kontroversiellt.

I mars publicerade Svenska Dagbladet ett reportage om övervikt, där utgångspunkten var att samhället skambelägger överviktiga. Det hävdades att ”ett BMI under 35 innebär inga hälsorisker” – vilket är ett häpnadsväckande påstående. I stället framhölls att övervikt ofta är genetiskt betingat och något som är svårt för individen att göra något åt. Den som väl har gått upp i vikt har sedan mycket svårt att gå ner igen.

Men att övervikt delvis beror på gener är inget argument för att problemet ska tas för givet. Likadant med det faktum att den som en gång lagt på sig kommer att få svårt att gå ner igen – det är ju ett särskilt skäl till vaksamhet, speciellt vad gäller barn. Men när vuxenvärlden inte klarar av att förhålla sig på ett vuxet sätt till sådana fakta – därför att de upplevs som kränkande eller sårande – drabbas förr eller senare barn.

I Sverige, liksom i övriga västvärlden, är en växande andel barn och unga överviktiga eller feta. Nästan fem procent av flickorna och 8,5 procent av pojkarna är överviktiga. Det är en ökning med mer än det dubbla för flickor och med över tre gånger för pojkar sedan 1975. Samtidigt vet vi att det finns ett klart samband mellan fetma och övervikt i barndomen, och ökad risk för vissa cancerformer senare i livet. Det är denna verklighet – inte eventuella sårade känslor – som vuxna människor har att förhålla sig till.

Paulina Neuding, chefredaktör Kvartal, journalist och jurist