Sagostunden och hur man ska hantera N-ordet

En sagostund på ett bibliotek med en grupp förskolebarn låter harmlöst och harmoniskt. Men det kan sluta i en polisanmälan, som det gjorde på ett bibliotek i Borås nyligen då en privatperson anmälde biblioteket efter att ordet ”negerkung” hörts i den saga av Astrid Lindgren som barnen lyssnade på.

Händelsen i sig verkar trivial. Sett i ett större perspektiv illustrerar den dock hur ängsligheten inför svåra frågor, och svårigheterna att hantera dem på konstruktiva sätt, med tidens gång skapat utrymme för de mest neurotiska och dogmatiska själarna att med både ära och nöje åta sig rollen som moralens väktare.

Det fascinerande med fallet i Borås är inte själva anmälan, utan hur en person utan kopplingar till barnen anmälde biblioteket utan att ens ta reda på hur deras föräldrar ställde sig till bibliotekets val av bok eller hur de önskar uppfostra sina barn och samtala med dem om svåra frågor. Den oputsade versionen av en gammal saga, med för oss otidsenliga ord, var tillräckligt för att anmälarens känsla av att vara utsatt för en oförrätt skulle få företräde före andra närvarandes upplevelse. Det var tillräckligt för att blottlägga vår tids bristande förmåga att möta och hantera det stötande.

Karikatyrer som upplevs som kränkande möts med krav på inskränkningar av yttrandefriheten – och dödshot. 300 år gamla målningar i riksdagens matsal plockas ner eftersom de upplevs som stötande, utan hänsyn till deras kulturella värde. Obekväma åsikter bojkottas istället för att bemötas. Bibliotek med böcker innehållande ord som kan upplevas som stötande anmäls. Det upprörande, obekväma, obehagliga och stötande ska hållas på avstånd, om det så måste ske på andras bekostnad. Alla är eniga om behovet av ett vuxet och sansat samtal, men vad ska det samtalas om och vilka ska samtala när dialogen inte ens tillåts börja?

Vårt kollektiva psykologiska immunförsvar och förmåga att hantera och sortera det stötande, med hänsyn till sammanhanget och intentionerna, är försvagad samtidigt som de subjektiva upplevelsernas status och rätten att agera efter de förstärks än mer.

Härur träder krav på uteslutning ur det offentliga, gallring och bojkott, framförda av personer så övertygade om sin moraliska förträfflighet, om att de förstår mer och bättre än andra, att samtal och dialog anses onödiga. Skulden finns där, och ska bäras och botas!

Tydligast blir detta i frågor som rör diskriminering. Idag är exempelvis föreställningen om allas skuld i den strukturella rasismen som vårt land antas vada i så pass införlivad i det offentligas diskurs att försöken att skapa nyans mot moraliskt översitteri lätt framstår som tvivelaktiga.

N-ordet ska i de fall det används med rasistiska förtecken polisanmälas. Och satir kan mycket väl motivera en saklig diskussion om yttrandefrihetens gränser. Men när otidsenliga ord förekommer i historiska verk som skildrar en svunnen tid med normer som nu lämnats därhän, kan de användas för att belysa den upplysning och förbättring vi genomgått, istället för nyttjas i symboliska och agendasättande syften. Det kräver emellertid att man tar sig förbi det initiala obehaget, beaktar sammanhanget och sedan samtalar vuxet om komplicerade ämnen.

Anosh Ghasri, frilansskribent och kommunal enhetschef på boenden för ensamkommande