Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag13.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

S är ett uruselt oppositionsparti

En socialdemokrati som mår bra kan ta tag i det som behöver göras och som upptar många medborgares intressen. Nuvarande S-regering har goda förutsättningar att göra det under kommande år.

Publicerad: 14 december 2015, 05:15

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Socialdemokraterna

För omväxlings skull tycks socialdemokratin kunna gå in i julfirandet och se tillbaka på ett par hyggligt bra år. Vi får nog gå bakåt till Göran Persson under åren 2000-2003 för att hitta något liknande.

Det viktigaste är att S nu är tillbaka i regeringsställning. Partiet är uruselt i opposition. Socialdemokratin är – i ordets mest positiva betydelse – ett utpräglat maktparti. Utan regeringskansli och utan utnämningsmakt så är det liksom som förgjort.

Andra partier är annorlunda. Vilket kan ha att göra med att de är mer vana att vara i opposition. Moderaterna har ju i modern tid lyckats förnya sig två gånger i opposition.

Först genidraget med nya Moderaterna och Alliansen med de tre små borgerliga partierna som ledde till valseger 2006. Och sedan nu 2015 då partiet under partisekreteraren Tomas Tobé anpassar sig till det nya politiska landskapet och till exempel befriar sig från allsköns bråte som finns kvar från de mer förvaltande regeringsåren.

Inte minst ryker det forna invandringspolitiska samarbetet med Miljöpartiet all världens väg.

Vad jag minns skedde inget liknande inom S mellan 06-14 då partiet var i opposition. Jag kommer ihåg en räcka kommissioner och ett antal käcka valförlustanalyser. I minnet bor också den gode Thomas Östros – en utpräglad tänkare med praktisk läggning – som höll på att förtvina i en skuggfinansministerroll utan annat innehåll än gnäll och skäll.

Ingen kan glömma stackars Mona Sahlin som tvingades driva en hopplös valrörelse med vänsterns Lars Ohly. Än lättare att komma ihåg är förstås den korta epoken med Håkan Juholt som partiledare. Ohly och Juholt är typiska exempel på hur det kan gå när partiet är i olag, utan regeringsuppdrag och öppet för intrigspel från den lilla taniga partivänstern.

Men som sagt. Nu är det bättre för S. En av de sakerna som är bättre är att framträdande personer i mellangenerationen – 35-60 – får en chans att visa vad de går för i skarpa lägen.

Flera av Stefan Löfvens rekryteringar har visat sig vara fullträffar. Anders Ygeman, Morgan Johansson, Annika Strandhäll, Peter Hultqvist och den mer ärrade Ylva Johansson är en kvintett som visat framfötterna.

Till dessa fem som mest rört sig i den publika hetluften ska förstås adderas Mikael Damberg och Ibrahim Baylan. De båda har tunga uppdrag för hemmaplansfrågor som tillväxt och energi och är beprövade stridshästar. För dagen domineras dock den politiska dagordningen av invandring, terror, poliskontroller, sjukskrivningar och av rysk militär aggression. Vilket lätt försätter energi- och näringsministrar i medieskugga.

En socialdemokrati som är vid gott lag förmår – likt nu – att agera och regera utifrån det som händer; ta tag i det som behöver göras och som upptar många medborgares intressen. Visst har det varit ringrostigt och trögt i portgången. Med ett helt grönt och maktblygt koalitionsparti och med många nybörjare i S-laget var inte annat att vänta.

Det nya året ligger utsträckt framför en socialdemokrati som inte behöver gömma sig när framtiden kommer.

Ohly och Juholt är typiska exempel på hur det kan gå när partiet är i olag, utan regeringsuppdrag och öppet för intrigspel från den lilla taniga partivänstern.

Widar Andersson, Chefredaktör och vd för Folkbladet

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Socialdemokraterna

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev