Restriktiv bidragspolitik – politikens svar på Särimner

Särimner, den fornnordiska grisen, kunde slaktas och ätas upp varje kväll, för att magiskt återuppstå och erbjuda en ny festmåltid nästa dag, och nästa, och nästa. Den politiska motsvarigheten till Särimner finns på socialtjänstens område och heter ”hårdare krav på bidragstagare”. En enkel sökning visar att de återkommande lyfts från olika partier under hela 2000-talet, senast av MUF-ordföranden Benjamin Dousa häromveckan.

Det är förstås högst rimligt att kräva av den som lever på ekonomiskt bistånd att hen aktivt ska försöka lämna biståndet, av flera skäl. Samhället har rätt att ställa krav på den som samhället försörjer. Det är såväl samhällsekonomiskt som mänskligt sett en god idé att försöka få människor att bli självförsörjande. Att möta och klara av krav på rätt nivå kan också få individen att växa.

Ändå är de återkommande ropen på hårdare villkor inget annat än kraftfulla slag mot en öppen dörr. Jag jobbade som försörjningsstödshandläggare för cirka 15 år sedan och redan då ställdes krav på att biståndstagaren skulle vara aktivt arbetssökande eller delta i anvisade aktiviteter, exempelvis praktik. Socialtjänstlagen säger också mycket riktigt att kommuner får ställa sådana krav, liksom att försörjningsstöd kan nekas eller sättas ned om biståndstagaren inte uppfyller dem. En nationell undersökning visar att nästan alla kommuner ställer den här sortens krav.

Så vad är problemet? Dousa skriver att en mer restriktiv bidragspolitik ”ökar arbetsutbudet och minskar bidragsberoendet” – mina kursiveringar. Det är listiga ordval, för visst, nekar man oftare människor bidrag kommer färre att få bidrag. Att också öka sysselsättningen är förstås mer komplicerat. Ett problem är att det saknas systematiska utvärderingar av hur väl aktiveringsinsatser fungerar, men det finns förvisso forskningsstöd för att rätt utformade krav kan öka chansen att få jobb. Å andra sidan kan fel utformade arbetsmarknadspolitiska insatser istället försämra möjligheterna till egenförsörjning.

Som alltid i politiken är det nödvändigt att komma bortom slagorden. Exempelvis genom att titta på fas 3, den sista utposten för långtidsarbetslösa under alliansregeringarna. Insatsen kunde gå ut på att slipa och måla om samma stol flera gånger (ja, litegrann som Särimner).

Ytterst få fick jobb. Men det var kanske inte heller poängen.

”Insatsens kvalitet är sekundär, närvaron är primär”, så låter det när ansvarigt kommunalråd i Växjö, som av Dousa lyfts som ett föredöme i aktiveringspolitiken, beskriver varför krav på biståndstagare inte bör handla om att höja deras kompetens.

Det är en politik som bottnar i någon sorts esoterisk människosyn, men som inte har något med empiri eller samhällsekonomi att göra.

Arbetslösheten blir allt tydligare kopplad till att ha låg utbildning, samtidigt som det råder brist på en rad yrken med utbildningskrav. Den svenska tillväxten har historiskt byggt på idén om hög produktivitet. Att ställa krav på bidragstagare för sakens egen skull – snarare än krav som faktiskt ökar personens långsiktiga chanser på arbetsmarknaden – är inget annat än flum.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare