Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Representation en perifer fråga visar fallet Chicago

Våldet och utsattheten bland Chicagos svarta invånare påminner om hur perifer frågan om representation egentligen är. De har en förebild i president Barack Obama, vilket är enastående betydelsefullt. Men uppenbarligen inte tillnärmelsevis lika betydelsefullt som de usla förebilder som de möter i sin vardag. Av detta kan Sverige dra lärdom.

Publicerad: 4 oktober 2016, 08:43

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

USARasismGängkriminalitet

Det låter som ett eko av Barack Obamas valkampanj för åtta år sedan, men utan att någon känns vid det. I en debatt om Chicago på amerikanska public service-kanalen National Public Radio, NPR, talar en panel om hopplöshet bland stadens fattiga African-Americans.

– We must break that cycle and give people hope. Hope matters, säger den demokratiske människoaktivisten och pastorn Jesse Jackson (3/9).

Svarta i Obamas egen hemstad är i behov av hope, i slutet av hans andra mandatperiod som president.

Hur är det ens möjligt?

Förklaringen är banal. Livet i Chicago är sämre för svarta i avgörande avseenden än det var för åtta år sedan. Framför allt är staden märkt av våld. Över fyrahundra personer sköts i Chicago i augusti, vilket gör det till den mest våldsamma månaden på över tjugo år. Nära femhundra personer har mördats i staden hittills under 2016, fler än i New York och Los Angeles tillsammans. I NPR intervjuas en tvåbarnsmamma och antivåldsaktivist som talar om situationen som ett ”katastroftillstånd”.

Utsattheten bland Chicagos fattiga svarta invånare påminner om hur perifer frågan om ”representation” egentligen är. Fattiga afrikansk-amerikanska barn och unga i Chicago fick visserligen en förebild i president Barack Obama. Det är enastående betydelsefullt. Men uppenbarligen inte lika betydelsefullt som de usla förebilder som de möter i sin vardag, och det faktum att de lever i dysfunktionella bostadsområden. En Rudy Giuliani hade mycket väl kunnat betyda mer för Chicagos utsatta svarta, än Barack Obama. För åtta år sedan verkade hela världen övertygad om motsatsen.

Här finns slutsatser att dra också för Sveriges del. Vårt offentliga samtal har blivit fixerat vid representation, vid hudfärg, kön och sexuell läggning inte bara hos politikerna på de tyngsta posterna utan i offentligheten överhuvudtaget  (den som tvivlar kan slå på Kulturnyheterna i SVT valfri kväll).

På så vis tillskrivs representation en orimligt stor betydelse för utsatta grupper. Angela Merkel är Tysklands första kvinnliga förbundskansler. Ska det verkligen ses som en seger för jämställdheten? Massövergreppen i Köln får exempelvis bokföras på hennes konto.

Medan rättviseräknarna tickar blir livsvillkoren för utsatta minoriteter i segregerade bostadsområden allt sämre också i Sverige. Tio procent av alla mord i landet begås i Järva. Vilka kommer barn och ungdomar som växer upp där att spegla sig i?

Intervjun i NPR med mamman som engagerar sig mot våldet ger en fingervisning. Hon berättar hur annorlunda det var när hon själv växte upp. Att barn i Chicago då kunde säga att de ville bli läkare och lärare när de blev stora. Nu får man höra att de vill gå med i ett kriminellt gäng.

– Som att, det är det enda de upplever, så det är det enda de kan sträva efter att vara, säger hon.

Medan rättviseräknarna tickar blir livsvillkoren för utsatta minoriteter i segregerade bostadsområden allt sämre också i Sverige.

Paulina Neuding

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

USARasismGängkriminalitet

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev