Daniel Persson: Regionernas personal kommer inte att klara vårdskulden utan hjälp

Livet som glad pessimist börjar ta ut sin rätt. Ta till exempel de människor som ändå skäms för att de saknar munskydd på regionbussen, som de tydligt instruerats att ha hela resan, och som därför tafatt täcker sin mun med halsduken medan de tar sin plats. Efter ett drygt år av aktiv smittspridning har jag fått allt svårare att uppskatta ens det absurda i detta.

Jag vågar knappt ens tänka på hur vårdpersonalen ser på oss andra efter mer än ett år av konstant kris. Den fysiska belastningen har visserligen inte varit konstant på max, men att arbeta så nära ett sådant skeende under så lång tid och se hur det påverkar smittade, kollegor, sig själv och nära och kära – det måste bli en tung börda för många att bära.

Man skulle ju vilja att de alla fick vila ut efter pandemin, men då väntar ju all den vård som de hade behövt ge under tiden men som de tvingades skjuta upp.

Regeringen meddelade nyligen att den skjuter till två miljarder kronor för covidvård och uppskjuten vård. Även om regeringen överdriver hur mycket av den summan som lär bli över till vårdskulden är det förstås välkommet. Ändå sade Sveriges Kommuner och Regioners (SKR:s) chefsekonom Annika Wallenskog till Dagens Samhälle att pengar inte lär hjälpa.

Vad Wallenskog gör är att påpeka att man har en begränsad mängd personal som bara kan göra så mycket innan fysik och biologi sätter stopp. Så är det förstås och det är bra att SKR uppmärksammar vårdpersonalen och framhåller deras ihärdiga slit. Det förtjänar den.

Det innebär dock inte att den är den enda tillgängliga resursen. Något som Wallenskog också medger i intervjun när hon i förbifarten nämner att regioner försöker komma överens med privata vårdgivare.

Det lär inte finnas många regioner, om ens någon, som kommer att klara av att hantera den uppskjutna vården inom rimlig tid på egen hand. Dimensionerna matchar helt enkelt inte. Stora mängder vård har skjutits på framtiden i över ett års tid. För att ens kunna drömma om att klara av det skulle det krävas en överkapacitet som är lika främmande för svensk sjukvård som mänskliga rättigheter är för Kinas kommunister.

Men arbetet måste likafullt göras. Man måste värna personalens hälsa, men med det i beaktande krävs det att balansen återställs så snabbt som möjligt. Detta innebär att de flesta regioner inte har något reellt alternativ till att använda sig av externa resurser. Den privata vården finns där och kan bistå i arbetet.

Är det möjligt att regeringen kan behöva hosta upp mer pengar? Kanske. Men egentligen borde det inte krävas om regionerna hade bättre pli på sina organisationer. Efter att Sveriges Radio presenterade sin undersökning kring hur svenskarna ställer sig till tillfälliga skattehöjningar för att ”betala av vårdskulden” talade jag med Kenneth Backgård (SJVP), regionstyrelsens ordförande i Norrbotten.

Han darrade inte på manschetten: det finns inget behov av skattehöjningar i Norrbotten. Effektiviseringen som kom med den nya organisationen har styrt upp ekonomin. Regionen klarar både den uppskjutna vården och framtida satsningar inom de befintliga ramarna. Men visst, av praktiska skäl kommer man även där att få ta hjälp av den privata vården.