Malcom Kyeyune: Regeringens saktfärdiga krishantering har en poäng

Covid är det nya normala. Olika former av restriktioner kommer vara med oss ett bra tag framöver, och även om ”normalitet” hägrar någonstans där borta vid horisonten, kommer samhället tyvärr knappast att kunna kallas normalt efter denna pandemi. Många saker kommer att ha förändrats, ibland ända ned till grunden.

Om vi ska uttrycka saken lite diplomatiskt, så går det nog att säga att Sveriges strategi på området mestadels gått ut på att inte fatta beslut i onödan. Bättre att vänta och se och låta mat och sov-klockan göra sitt jobb. Vid pandemins början var många – inklusive undertecknad – starkt kritiska till denna institutionaliserade saktfärdighet och brist på krishanteringsförmåga.

Nu när vi dock kommit en bra bit in på pandemin börjar dock en gömd fördel med regeringens mat och sov-klocka bli allt mer tydlig. Sverige har, till skillnad från många andra länder, hittills inte använt pandemin som en förevändning för att doppa huvudet före in i den sociala ingenjörskonstens ganska murkna vatten. Det är verkligen en bra sak.

I Kalifornien har pandemin lett till att skolornas ”digitalisering” gått framåt med stormsteg, med hjälp av, erm, ”generösa” frivilliga bidrag från Silicon Valley. Rapporterna från den ”digitala skolöppningen” i Los Angeles skoldistrikt känns faktiskt smått dystopiska.

Bortom pratet om modernisering av skolan, digitaliseringens enorma möjligheter för en ny pedagogik, och allt annat pr-papegojspråk finner vi framförallt en enorm besparingsåtgärd. Skolan tar ansvar för ett par timmars lärarledd instruktion via videolänk, resten lämnas åt eleverna att studera på egen hand, eller med föräldrarna som en sorts inofficiella lärarassistenter. För resurssvaga hem där båda föräldrarna jobbar (och sådana finns det riktigt gott om i Los Angeles!) är detta en katastrof.

Saken är den att ”digitalisering”, både i Kalifornien och här i Sverige, inte föddes i samband med det första insjuknandet i Wuhan, direkt. Vi har pratat om dessa saker länge innan pandemin, och då just som besparingsåtgärder. Tanken om att det alltid går att ta tekniken till hjälp för att jobba ”smartare” samtidigt som man sparar pengar är lika lockande för politiker med en massa röda siffror i budgeten som den är förrädisk i längden.

Låt aldrig en kris gå till spillo, som en viss amerikan ska ha sagt. Och Los Angeles skoldistrikt är varken det första eller det sista exemplet på hur denna pandemi, under krishanteringens flagg, kommit att användas för att genomdriva kontroversiella projekt som kanske saknar demokratiskt stöd.

Onekligen kommer pandemin – tids nog – även att användas för att försöka baxa igenom allsköns tossiga eller djupt impopulära ”reformer” i Sverige. Tids nog. Men just nu – och det tar faktiskt lite emot att erkänna – känner jag ändå en viss tacksamhet för den svenska regeringens eviga mat och sov-klocka.