Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Regeringen styr riket, heter det i grundlagen, men hur?

Blockpolitiken är inte längre självklar. Kanske är det nu dags för oss att på allvar diskutera den blocköverskridande regeringssammanslutningen. Kanske tar blockpolitiken sina sista andetag?

Publicerad: 27 juni 2014, 05:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Inte ens Alliansens egna tror längre på valseger. Hoppet står till att Socialdemokraterna åter gör ett vänsterinspirerat självmord. Så att borgerligheten kan motivera sina egna väljare att av ren självbevarelsedrift rösta på Alliansen:

”Vi vet att ni tycker att vi är lika pigga som en smörgåstårta på en begravning, men hur tror ni det går om extremister som Sjöstedt, Fridolin och Schyman får lägga beslag på ditt lönekuvert? Det blir festligare, men för vem?”

Följaktligen är Socialdemokraterna livrädda för att ge Alliansen ett motiv för de osäkra väljarna att återvända till det borgerliga fadershuset, och håller därför en så låg profil som möjligt.

Nej, vad diskussionen handlar om är inte längre vem som förlorar valet – och vem som får bilda regering – utan vilket slags kaos som följer i höst.

Vad folk mumlar om, vare sig de är vanliga medborgare eller företräder ekonomiska eller samhälleliga intressen, är hur politiken kommer att utvecklas när väl Löfven satt sig i kanslihuset.

Ty lika säkert som att den nye statsministern är en svetsare från Örnsköldsvik är att denne också sannolikt får räkna med att kunna bli uppsagd under mandatperioden.

Diskussionen följer två spår:

Ett är försiktiga funderingar om att Fredrik Reinfeldt kan bita sig fast genom ett passivt stöd av Sverigedemokraterna. Men det är inte riktigt den typ av samtal som förs ens på en diskret lunch.

Ett annat liknande, men möjligtvis mer anständigt spår, är förstås hur Socialdemokraterna kan bilda regering med Miljöpartiet – och med Vänsterpartiets passiva stöd. Samt eventuellt FI.

Det är de två blockpolitiskt baserade lösningarna som dominerar. Och som utgör vårt mind set även för situationer där det troligtvis blir nio partier i riksdagen. Samtidigt som kraven på beslutskraft ökar när politikerna ska ta ställning till allt, från hur många lärare som ska finnas per elev, till vår hållning i den Europeiska unionens framtid.

Förutom att vi mentalt är fastlåsta vid den blockpolitiska modellen har vi också en författning som bygger på ett parlament med fem partier snarare än nio. Förvisso har regeringsmakten stärkts genom budgetrestriktionerna, men de har snarare gjort det mer riskfritt att rösta in fler ansvarslösa partier i riksdagen, eftersom de ändå inte kan ställa till med så mycket skada.

Riksdagens väggar har vadderats med budgetdisciplinerande regler, varför vi också utan fruktan kan rösta in även skogstokiga partier.

Regeringen styr riket, heter det i grundlagen, men hur?

Kanske är det dags för oss att diskutera det tredje spåret, nämligen den blocköverskridande modellen. Den som varit aktuell förr, som när Palme släppte fram Ullsten i slutet på 70-talet; eller när Westerberg och Carlsson resonerade i dessa banor på 90-talet; eller när Mona Sahlin försökte förbereda en koalition mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och något mittenparti efter valet 2010.

Kanske är det dags nu att lyssna på mumlet om att bryta upp från den blockpolitiska tvångsmakten. Dags att ta steget.

Ty lika säkert som att den nye statsministern är en svetsare från Örnsköldsvik är att denne också sannolikt får räkna med att kunna bli uppsagd under mandatperioden.

Stig-Björn Ljunggren

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev