Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Psykiatrisk vanvård slår inga medier larm om

Felmedicinering, självmord, felaktig eller ingen diagnos. Var är artiklarna om vanvård inom psykiatrin? Det undrar Åsa Moberg, Dagens Samhälles krönikör.

Publicerad: 14 februari 2014, 06:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


KRÖNIKA. Det finns ett specialistområde inom sjukvården där det är vanligt att patienter inte utreds och får diagnos, trots att deras sjukdom kan leda till döden. Felaktig medicinering som förvärrar tillståndet kan pågå år efter år, trots att både patient och anhöriga protesterar.

Denna specialitet kallas autismspektrumstörningar. Kunskapsnivån är bedrövlig hos många som ska föreställa specialister eftersom de är utbildade innan de neuropsykiatriska problemen uppmärksammades.

En psykiater som kan mycket och som inser vårdens brister är Susanne Bejerot. Hon har skrivit förordet till Lars Wiklunds nyutkomna bok Lisa – ett liv, en bra bok med en sorglig och upprörande berättelse. Lars är pappa till Lisa, som när hon fyllt 37 tog sitt liv på en vårdinstitution, efter många år i en tillvaro som kan sammanfattas som psykiatrisk vanvård.

Susanne Bejerot hoppas att boken kan öppna för en diskussion om vård och bemötande ”och inte minst, hur vi ska kommunicera med anhöriga och ge dem uppskattning för deras många gånger ofattbara insatser”.

Lisa – ett liv borde ingå i utbildningen av alla personalkategorier som har med udda människor att göra, inte minst socialtjänsten som hanterar deras vardag. Lars Wiklund går som pappa självkritiskt igenom Lisas liv. Även familjen missförstod henne. Att som barn och tonåring ofta mötas med irritation i stället för tålamod bidrog till hennes upplevelse av att vara misslyckad.

När hon ska ta körlektioner med sin pappa vill hon ut på motorvägen genast. Det blir en tydlig bild av problemet: en människa som saknar förmåga att bedöma sin egen svaghet och omgivningens krav kan inte klara vardagen.

Hennes kognitiva problem är inte uppenbara, som ett kroppsligt funktionshinder, och bedömningarna från vård och omsorg blir slumpmässiga och oberäkneliga. Det enda säkra verkar vara att ingen lyssnar på den hjälpbehövandes sociala nätverk – och ingen informerar dem om vad som sker eller inte sker.

Lisa hamnade i psykiatrin, som handfallet begick det ena misstaget värre än det andra. Ett oändligt antal läkare passerar revy. En av dem misstänker på ett tidigt stadium en autistisk störning, utan att det leder till någonting alls. ”Hade kunskap om autism kunnat rädda Lisa?”, frågar Susanne Bejerot. Det vet ingen, men helt säkert hade sådan kunskap besparat Lisa och hennes familj mycket lidande.

När jag läser om den utmärglade, uttorkade och smutsiga Lisa, som till slut tog sitt liv med metadontabletter från en medpatient, tänker jag på att många familjer fortfarande bemöts med samma stumhet. Unga människor påbörjar just nu precis samma bana av felbehandlat lidande som förde Lisa in i döden.

”Jag torteras nästan ihjäl av det här. Ingen orkar lyssna. Ingen tror att lyssna räcker, om de inte kan lösa”, skrev en mamma nyligen till mig. ”Varför är alla tysta? Generar jag dem med den här orimliga situationen?” Ja säkert! Men hur kan det fortfarande vara tillåtet för vård och omsorg att bemöta anhörigas lidande med en mur av tystnad?

PROVA Denna krönika publiceras i tidningen Dagens Samhälle, nr 6/2014. Du kan ladda ned hela tidningen här eller gratis prova på att prenumerera här.

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev