Jona Elings Knutsson: Provokation är det största som finns

Kanske tillhör jag inte någon tacksam grupp att provocera. Jag har vit hy, bor i Stockholms innerstad, tjänar över genomsnittet och tillhör inget trossamfund. Det är sådana som jag som tvärtom provocerar med min konst. Provocerar några andra.

Många har efter Lars Vilks hastiga bortgång hyllat vikten av provokativ konst. Desto färre var tidigare i år beredda att ens ge andra en chans att skapa den. Jag tänker så klart på Konstfack, där namnvalet på utställningslokalen ifrågasattes. Vita havet, vilka finns i det? Där tog debatten motsatt riktning. Bara tanken på att icke vita människor skulle få chansen att provocera var en för stor provokation i sig. För att inte tala om det unisona ramaskri tyckareliten föll in i då den kriminelle rapparen Yasin utsågs till Årets artist på P3 Guldgalan. 

LÄS OCKSÅ: Nils Karlsson: Vilks konstnärskap var så mycket mer än en rondellhund 

Att ens bli antagen till Konstfack är en bedrift, och vitheten är norm. Även om Vita havet fick heta något annat skulle det finnas många tusen potentiella konstprovokatörer som aldrig kom innanför dess dörrar. Och därmed hemskt många som älskar provokativ konst som aldrig får chansen att bli provocerade. Eller vill de inte bli provocerade? Vill de helst bara se andra provoceras?

LÄS OCKSÅ: Kommunal poet väcker vrede – Tranemo i krismöte

Som i alla mellanmänskliga fenomen finns det även i konsten maktskillnader. Det är enkelt att sparka neråt och modigt att sparka uppåt. Eller som det gamla uttrycket lyder: ”Art should comfort the disturbed and disturb the comfortable”. Till svenska debattsidor har den senaste veckan kön vuxit sig lång av bekväma som vill hylla provokationer som inte drabbar dem själva. Det hade varit klädsamt om samma människor haft ryggrad nog att älska konst som också provocerar just dem, men jag tycker mig ana att de i stället verkar njuta av att som passiva betraktare se andra människor bli frustrerade och känna sig kränkta av konst. 

Förhoppningsvis har jag fel. Och om jag har det, kommer provokationsvurmarna från och med nu att värna alla konstnärliga uttryck. Särskilt de som provocerar just dem personligen mest. Särskilt de nu tysta konstnärerna med potential att provocera mest. Provokationsvurmarna kommer att kämpa för fler öppna ateljéer och verkstäder, för konstnärliga arbetsstipendium på summor högre än existensminimum, och för medborgarlön för att ge fler möjlighet att skapa konst. Provokationsvurmarna kommer inte bara att tjata om hur oerhört viktigt det är att rondellhunden visas på Moderna museet, utan också om att massor av provokativ konst borde ställas ut. Företrädesvis av den som hånar och bespottar den rika vita svensken. Ett uppdrag som förresten inte är särskilt svårt. 

Jag slår vad om att till och med denna milda krönika kan framstå som provocerande av de lättkränkta. Och alltså kommer krönikan att bli hyllad, ty provokation är det största som finns.