Sarah Britz: Problemen försvinner inte när akutboendet för hemlösa stängs

Den åttonde december tog Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) ett unikt beslut. Myndigheten förbjuder socialnämnden Sydväst i Göteborg att fortsätta bedriva verksamheten akutboendet Nya Tillfället. Boendet är en fara för liv, hälsa och säkerhet.

Jag har skrivit om Tillfället tidigare där dödligt våld, misshandel, droger, vapen och sexuella övergrepp kombinerat med personer som lider av en utbredd och svår psykisk ohälsa gör miljön farlig, för personalen och de boende.

I beslutet från Ivo lyfter man fram ett antal enskilda incidenter som skett under hösten, förutom olika grader av våldsdåd; en person hittas avliden (orsak oklar), några överdoser, några självmordsförsök och misstänkt vanvård.

Jag har svårt att förstå att det skulle behöva gå så här långt. Det är inga okända, plötsligt uppkomna, problem – tvärtom.

De sattes på pränt redan vid den första inspektionen av Ivo, gjord bara halvåret efter att kommunalrådet med buller och bång, musik och mingel, klippte bandet vid invigningen (för övrigt med texten ”Nya Tillfället - nya möjligheter”).  

I huvudsak har samma kritik framförts av Ivo vid alla inspektioner. Kritik som går att koka ned några meningar: Blanda inte så många människor med komplexa problem: personer som lider av psykisk ohälsa och är i missbruk. Bemanna verksamheten med utbildad personal. Samverka med sjukvården.

Den sjunde januari ska de 50-tal hemlösa flyttas till andra platser, till nya ”trygga lösningar” som kommunen skriver i ett pressmeddelande. Dessutom måste Göteborgs stad se till att det finns tak över huvudet för andra som kan behöva tak över huvudet. 

Det behövs alltid akutplatser, framför allt när vintern är här. Men akutplatserna är bara ett sätt att hantera hemlösheten, de gör inget för att bekämpa orsakerna till den.

Sveriges Stadsmissioner släppte nyligen rapporten ”Hemlös 2021” där de undersökt hur 17 kommuner arbetar mot hemlöshet. En slutsats som lyfts fram är att kommunerna saknar långsiktiga lösningar. Man hanterar de personer som befinner sig i hemlöshet för stunden, men ser inte vilka behov och möjligheter det finns att förebygga – och förändra.

Snacket bland gatutidningen Faktums försäljare, huruvida stängningen av Nya Tillfället är bra eller dålig, skiftar. Någon säger att ”det är lika bra, där gick det inte att vara, det är svårt att inte missbruka där”. Andra är förbannade och ifrågasätter om det överhuvudtaget är möjligt att hitta nya boenden. 

Ska de slängas ut på gatan nu – några veckor innan jul? Det funderar även jag på: var beslutet att stänga verkligen nödvändigt? 

Vid en genomläsning av Ivo:s beslut går det nästan att känna att det ångar om tangenterna som man knappade på när dokumentet sattes på pränt. Jag kan gott förstå att man från inspektörernas sida blev väldigt less på att år efter år påpeka missförhållandena – utan att det händer någon genomgripande. 

I min värld har jag trott att Ivo har något att säga till om, att ansvariga politiker och tjänstemän känner pressen att något måste göras när en verksamhet kritiseras, att viljeyttringar, förbättringsåtgärder, genomlysningar och samrådsmöten inte bara är någon som skrivs ned på ett papper.

Här har jag uppenbart mycket att lära.

Nya Tillfället var inte en plats där hemlösa fick ett nytt tillfälle att, med stöd och hjälp, förändra sina liv. Men jag är rädd för att stängningen bekräftar den känsla som de flesta hemlösa bär på; att de inte räknas, att de är misslyckade människor utan en given plats i samhället. 

Deras sanning blir kanske att de till och med misslyckats att bo på ett akutboende?