Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag10.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Politiker och väljare saknar insikt om Sverige

Ingen politiker kan förstås erkänna att den politik man fört och propagerat för inte längre fungerar. Men, sett från USA, är avsaknaden av insikt i de ändrade villkoren för svensk politik tydlig. S kunde ha återfört svensk politik till den huvudfåra som värnar svensk konkurrenskraft och välfärd. I stället legitimerar man MP:s strävan att nå orealistiska mål.

Publicerad: 27 oktober 2014, 03:15

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

KonkurrensSocialdemokraternaVälfärdMiljöpartiet

Gästbloggaren i Svenska Dagbladet, Fredrik Johansson, skriver att den socialdemokratiska vänstern skönmålar socialdemokratins politik på 60- och 70-talet och att socialdemokratin tvingades backa från tidigare ståndpunkter när man under 80- och 90-talet insåg att landets ekonomi inte fungerade som förr. Och framförallt – han skriver att omläggningen av politiken skedde utan att någon förklarade varför.

Jag var ledarskribent i Nya Norrland/Dagbladet under den här perioden och kan intyga att han har rätt. Frasen “jag känner inte igen partiet” var kanske den vanligaste fras som utväxlades socialdemokrater emellan. Men det hade varit mer rätt att säga “Jag känner inte igen Sverige”.

På 70- och 80-talet internationaliserades den svenska industrin. Den traditionella politiska verktygslådan fungerade inte längre, vilket både de borgerliga regeringarna 1976-82 och S-regeringen 1982-85 bittert fick erfara. Men ingen politiker kan naturligtvis erkänna inför väljare och motståndare att den politik man fört och propagerat för inte längre fungerar. Omvändelsen skedde under galgen, på många sätt ogenomtänkt och utan att det förklarades för väljarna varför politiken måste läggas om. Det gällde till exempel både socialdemokraternas hastiga avskaffande av valutaregleringen och de borgerliga privatiseringsreformerna.

När man som jag sitter i USA och tittar på den svenska debatten så är det tydligt att svenska politiker och svenska väljare fortfarande saknar insikt i de förändrade villkoren för svensk politik.

Ingen tycks fundera över vad det är som gör att Sverige fortfarande hamnar i toppen av alla internationella jämförelser av både inkomster och levnadsvillkor. Inte alltid i topp, men alltid högt.

Ska Sverige behålla och öka sin konkurrenskraft måste landet hålla fast vid det som gör Sverige attraktivt för företag, särskilt för exporterande företag, samtidigt som Sverige måste bli bättre på några viktiga områden.

Sverige måste hålla fast vid att löner och arbetsvillkor ska läggas fast i förhandlingar mellan fack och arbetsgivarorganisationer och att låta exportindustrins parter bestämma avtalens kostnadsnivå. Sverige måste hålla fast vid den lönestruktur som gör låglönejobb relativt dyra och avancerade jobb lågt betalda i internationell jämförelse. Det driver nämligen på näringslivets modernisering och ger Sverige hög konkurrenskraft när det handlar om avancerade produkter.

Men Sverige måste också bli bättre på att ge fler en bättre utbildning och på att omskola och vidareutbilda arbetskraften på alla nivåer.

Sverige är nu världsledande på innovationer, men inte på att bygga företag på de innovationer som tas fram. Där måste socialdemokratin inse att det inte bara handlar om att ge företag bra villkor. Det handlar framförallt om att ge företagare och innovatörer villkor som gör det mer lönsamt att bygga företag än att sälja patent och teknik till utlandet. Och Sverige måste få en modernare och bättre infrastruktur. Utan företag som ger full sysselsättning och betalar bra löner har Sverige inte råd med den sociala välfärden (som för övrigt är organiserad på ett sätt som ger både landet och dess företag försteg i den internationella konkurrensen).

I den globaliserade ekonomin konkurrerar inte bara företag med varandra. Länder konkurrerar också. Ska Sverige förbli ett välfärdsland måste politiker och väljare sluta sätta upp hägringar som mål. Det enda som har utsikter att ge framgång och så kallad hållbar utveckling är krass realism och ständig strävan till förbättringar.

Socialdemokratin hade haft möjlighet att återföra svensk politik till denna huvudfåra om man bildat en rent socialdemokratisk minoritetsregering. Nu legitimeras i stället miljöpartiets strävanden mot orealistiska mål, vilket bara kan leda till löftesbrott, svek och plötslig kursändring när den politiska retoriken kolliderar med den hårda verkligheten.

För 100 år sedan skrev Metallordföranden Ernst Blomberg ett brev till avdelningen i Oxelösund, som vågat sig på att kritisera förbundets ledning: “Vi äro icke valda för att ledas utan för att leda!” skrev han. Blombergs ledarskap fick ordning på Metall. Frågan är om Löfven kan få ordning på socialdemokratin utan att peka med hela handen och avvisa alla försök att nå hägringar, vilken färg det än är på hägringarna.

Ingen tycks fundera över vad det är som gör att Sverige fortfarande hamnar i toppen av alla internationella jämförelser av både inkomster och levnadsvillkor. Inte alltid i topp, men alltid högt.

Per Ahlström, Författare och debattör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev