Polarisering – vad den egentligen betyder

Vad vi ser i svensk debatt är som många påpekat en ”polariseringsprocess”. Men vad innebär detta egentligen? Polarisering kan ses ur olika perspektiv. Det första perspektivet säger att det är två ytterlighetsgrupper som ryker ihop. Argsint vakar de över varsina poler i den politiska debatten.

Den ena av dessa ytterligheten säger att makthavarna, utan folkets godkännande, försatt Sverige på det sluttande planet. Sakta glider vi ner i förfall, raskrig och slutligen inrättande av Sharialagar och utrotande av svenskar och svenskheten, en värld där det inte längre är tillåtet att ens sjunga Den blomstertid nu kommer, och badhusen förbjuder män och kvinnor att äventyrsbada samtidigt.

Den andra ytterligheten hör också dombasunen ljuda. Men förkunnar att vi nu ser trettiotalet upprepas, de bruna avgrundsandarna stiger åter upp i ljuset och kommer snart att taktfast marschera oss mot lägren för oliktänkande och mindervärdiga. Vi måste därför öppna vårt hjärta, vår plånbok och hata hatarna, de andra, som vill dela upp oss i ”vi” och ”de andra”.

Detta är ett sätt att förstå polarisering. Men det mest påfallande är väl att polariseringen egentligen går mellan de som odlar dessa två ytterlighetsbilder – och alla som i detta ser två mer eller mindre galna ståndpunkter som förstärker varandra. Och gör tillvaron besvärlig för alla övriga.

Polariseringen är alltså normala tvehågsna människor på ena kanten – och på den andra galningarna som i sin blinda tro på varandras olikhet blir oerhört lika.

En konsekvens är att den som försöker säga något i debatten riskerar att bli hudflängd av den ena gruppen galningar, och hyllad av den andra. Eller tvärtom.

Det går att okulärt besiktiga denna process genom att studera folks reaktion inför tiggarna utanför affärerna. Några går irriterat med markerat långa steg förbi, ett artigt sätt att be nasarna dra åt helvete. Andra stannar, ger en slant och försöker säga något vänligt.

Och så har vi den stora flocken i mitten, mellan de två ytterligheterna, som varken vill se tiggarna tigga, eller tycker att de ska köras hem till förtryck och elände.

Problemet i dag är att denna stora grupp, som säkert skulle kunna kallas ”den tysta majoriteten”, inte har någon som talar för sig. Ingen som säger sig se samma problem och tydligt försöker göra något åt det.

De etablerade partierna är fastlåsta i sitt blockpolitiska tänkande. Och populisterna skär under tiden pipor i vassen.

Statsvetare brukar dela upp politiker i tre grupper.

￭ De som är administratörer och helst ägnar sig åt att tråckla sig fram genom vardagen utan att ta i grundproblemen. De är ”förvaltarna”.
￭ De som är uppviglare och utnyttjar problemen genom att förstärka dem. De vi kallar för ”demagogerna”. 
￭ De som är förlösare och gör flera problem till en lösning, de som lotsar oss vidare runt nästa hörn. Dem vi med ett ålderdomligt uttryck kallar för ”statsmän”.

Vad är det vi saknar i dag? Och vad har vi övermåttan av? Det tror jag är rätt tydligt.

De etablerade partierna är fastlåsta i sitt blockpolitiska tänkande. Och populisterna skär under tiden pipor i vassen.

Stig-Björn Ljunggren