Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Po Tidholm: Man får hata staden – men bara om man själv bor i den

Den senaste Stockholmsdebatten visar att staden är norm och att snart nog alla andra sätt att leva på betraktas som suspekta avvikelser. En mindre ytlig diskussion låter som vanligt vänta på sig.

Publicerad: 26 oktober 2021, 08:17

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

GlesbygdStorstäderSamhällsutvecklingPo Tidholm

Stockholm är ett slukhål, ett slags magnetisk mitt dit rikets alla energier graviterar. Och i någon mån är det väl som det ska vara. Historisk var det ju därför man hade en huvudstad – ett maktens centrum där skatterna ansamlas, resurserna förräntas och dit makten koncentreras. 

Alla äldre städers ursprungliga syfte var att fungera som handelsplatser, och Stockholm blev under medeltiden en av norra Europas viktigaste och mest livliga. Men redan innan Sverige existerade som land och Stockholm blev rikets centrum strömmade smör, pälsar, koppar och järn ut i världen via stadens affärsmän och hamnar. Handelsvarorna må skifta över tid, men stadens funktion är densamma. Så också borgerskapets roll.

Så när den offentliga debatten på senare tid gjort ansatser att bredda samtalet till att handla om andra delar av landet är det inte konstigt att Stockholm reagerar som ett bortskämt ensambarn. 

Den här gången aktualiserades dynamiken av en DN-intervju med författaren Mats Jonsson, som när han pratade om sin nya bok ”När vi var samer” också försökte sig på en förklaring till varför han i vuxen ålder flyttat tillbaka till Ådalen. Han beskrev sitt tidigare liv i Stockholm som ett ständigt energiläckage, han irriterade sig på livsstilshetsen, högern i stadshuset, den inskränkta och privilegierade medelklassen och landade i slutsatsen att han blivit en bättre människa sedan han kommit hem igen. 

Bokens enormt viktiga ärende – statens historiska utplåning av skogssamerna, deras livsstil, marker och värdighet – hamnade helt i skuggan av den debatt som följde. Den ena storstadskrönikören efter den andra hakade på och förkunnade att även de av olika skäl var trötta på Stockholm. Många höll med Jonsson om storstadens begränsningar, men det ironiska var förstås att samtliga ändå fick allt att handla om Stockholm, denna alltid så våta filt över landet. 

Samma öde har i mindre skala drabbat David Jonstad. Hans bok om att flytta ut på landet för att ägna sig åt självförsörjning har genererat några seriösa recensioner, men även fått ledarsidorna att förfasa sig över det världsfrånvända i denna idé. Hur skulle det se ut om alla flyttade från Stockholm och började odla morötter? frågade sig Expressens ledarskribent Patrik Kronqvist. Vad skulle då hända med civilisationen? 

Vad allt detta ytterst är ett tecken på är givetvis att staden är norm, att den teori om ”den urbana normen” som – inspirerat av genusvetenskapen – formulerades för tio år sedan faktiskt är sann. Lika väl som det finns en manlig norm, en vithetsnorm och en medelklassnorm så finns det en idé om att livet i staden är själva normalläget och att snart nog alla andra sätt att leva på är en typ av suspekta avvikelser. 

Man kan få hata staden, det är helt okej, men bara om man själv bor i den. Det följer av det som kommit att kallas ”den territoriella maktordningen”. Den som bor i staden äger tolkningsföreträdet. Övriga bör ej göra sig besvär.

Ändå är besattheten av Stockholm inte en angelägenhet bara för självcentrerade huvudstadsbor. Ute i landet är många minst lika upptagna som stockholmarna själva med att tolka och förstå Stockholm. Så har det nog alltid varit, eller åtminstone sedan Birger Jarls dagar. Undersåtarna förhåller sig, lyder, trotsar och klagar på skatten. Eller de administrativa utmaningarna som följer av att ta del av riktade statsbidrag. 

Den här senaste Stockholmsdebatten är givetvis bara en i raden av många, och tyvärr också en av de mest ytliga eftersom den gör stad/land-frågan till en livsstilsfråga. Argumenten är giltiga endast för den del av befolkningen som kan göra egna val, som har de ekonomiska och sociala möjligheterna att välja sitt eget livs utformning. 

Den verkliga debatten, den som skulle kunna handla om de postindustriella samhällenas kollaps, de demografiska problemen (och nu talar jag om åldersstrukturer, inte migration), utjämningssystemets brister, Trafikverkets prioriteringar och utmaningarna för välfärdstjänsterna, den låter vänta på sig. Listan på verkliga diskussionsämnen kan göras lång, och då har jag ändå inte kommit in på den nya exploateringsvågen i norra Sverige som ju ytterligare en gång ska leverera de resurser som behövs för att ställa om Sverige. 

Den som vill lyfta hela landets utmaningar har en brant uppförsbacke framför sig. 

Po Tidholm
Författare och journalist, bosatt i Hälsingland

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev