Partiledardebatt i villervallans tid

Man får anta att en partiledardebatt avspeglar det aktuella läget i svensk politik. Vad kan man i så fall ta med sig från helaftonsföreställningen som anordnades i SVT under söndagskvällen?

SVT lät debattämnena helt styras av en mätning av väljarnas viktigaste frågor. Värt att notera är att jobbfrågan och ekonomi inte hör dit i dag. Istället ägnades halva kvällen åt migrationsdiskussioner samt lag och ordning. Det är ett annorlunda landskap.

Vem kunde för två år sedan drömma om att man en kväll som denna skulle få höra Jimmie Åkesson fråga ett miljöpartistiskt språkrör om de är beredda att låta asylinvandringen öka igen – och höra Miljöpartiet besvara frågan nekande? (”Vi ska aldrig återvända till oredan 2015.”) Ordning och reda var också statsministerns recept. Samt att svåra problem ska lösas. Jahapp.

Inte för att alliansen bjöd på någon annan sammanhållen linje i migrationsfrågan. ”Ingen av oss vill gå tillbaka till det ohållbara vi hade förut, och det är ett väldigt viktigt besked.” förklarade Anna Kinberg Batra på väg in i studion. Annie Lööf sa att de så klart kommer att komma överens, förmodligen inför nästa val.

Men hur blir det med anhöriginvandringen? Enorma konsekvenser står på spel. Vem vet? Både Isabella Lövin och Jan Björklund hoppades på att samordnad invandring på EU-nivå ska ge oss ökad totalinvandring till EU samtidigt som den minskar till Sverige. Sköna önskedrömmar åt envar.

I någon välmenande strävan efter neutralitet förhöll sig programledarna passiva och gjorde inte mer än att fördela ordet. Understundom utbröt fars.

– Ni satsar mindre på sjukvården än vad vi gör, sa Ebba Busch Thor för andra gången till Jonas Sjöstedt.

– Nej, det stämmer inte.

– Menar du på allvar att det inte stämmer? Vi satsar tre miljarder mer än vad ni gör.

– I dag satsar vi mer på sjukvården än vad som gjordes under…

– Tror jag det eftersom det är fler människor i Sverige.

– Men också för att vi har valt att satsa mer, sa Sjöstedt. Jahapp.

Jimmie Åkesson anklagade statsministern för att stå och ”blåljuga” om Sverigedemokraternas budget. Statsministern försökte knappt säga emot. Men raskt förklarade sedan Åkesson att det i brottsfrågor bara skulle vara att låsa in skurkarna när man visste vilka de var. ”Det behöver inte vara svårare än så.” Jahapp.

Programledarna tittade på, mätte talartiden så att alla utan avbrott fick göra sig enfaldiga under lika många sekunder, och jag hällde upp mer kaffe.

Gång på gång återvände statsministern till att allianspartierna föreslår skattesänkningar på 70 miljarder, vilket kommer att lägga landet i ruiner. Ingen nämnde att Riksrevisionen nyligen varnat för att prognoserna i statsbudgeten kan vara glädjekalkyler som överskattar utrymmet med så mycket som 75 miljarder. (Så mycket för det tänkta utrymmet för skattesänkningar och de ”resurser” som alla lovar att ”skjuta till” för att lösa varje upptänkligt samhällsproblem.)

Jan Björklund sa blinkande till Stefan Löfven att det var en möjlighet, inte ett problem, att Vänsterpartiet hotar att lämna budgetsamarbetet. Och när Ebba Busch Thor sa hur glad hon var att Anna Kinberg Batra var Alliansens statsministerkandidat blev det bara konstig stämning i studion.

Det här är villervallans tid.

Peter Santesson, statsvetare, författare, opinionschef på Demoskop