Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Partiernas slarv en orsak till medlemsraset

Över en längre tid har partierna dränerats på medlemmar. Den typiska förklaringen hänvisar till ”nya värderingar”. Att medborgarna blivit mindre auktoritetstrogna och mer individualistiska. Men det är troligtvis inte hela storyn.

Publicerad: 24 mars 2016, 06:01

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FörtroendevaldaMedborgarskap

Även med en konservativ beräkning, är antalet partimedlemmar ungefär 300 000 färre i dag jämfört med i början på 1990-talet. Så, trots att partierna uppger att de haft en viss tillströmning av partimedlemmar de senaste åren, är det uppenbart att de i ett historiskt perspektiv dränerats på folk.

Utvecklingen har fått konsekvenser. Bland annat visade en av Demokratiutredningens underlagsrapporter att lokalavdelningarna blir allt färre, och till SVT Pejl uppgav drygt var fjärde partiorganisation att de lokalt hade problem med att hitta villiga kandidater till förtroendeuppdrag inför 2014 års val – ungefär en fördubbling jämfört med läget 1979.

Varför denna utveckling? Den typiska förklaringen hänvisar till ”nya värderingar”. Medborgarna har blivit mindre auktoritetstrogna, mer individualistiska och därför kommit att vända traditionell partipolitik ryggen.

Kanske. Men jag är alls inte övertygad om att det är hela storyn. Det finns omständigheter som gör det befogat att komplettera den gängse berättelsen.

För, rekryteringsproblemen ter sig en smula paradoxala om man beaktar undersökningar som frågar medborgarna huruvida de kan tänka sig att ta på sig politiska uppdrag. Andelen som svarar så är förvånansvärt stabil om vi blickar tillbaka över den gångna 50-årsperioden: Ungefär var femte person svarar att de ”absolut” eller ”möjligen” kan tänka sig att ta på sig ett politiskt uppdrag för det parti de sympatiserar med.

Litar man på siffrorna, får man det också svårt att enbart förklara medlemsraset med ökande individualism och därpå växande ovilja att ta på sig politiska uppdrag.

En delförklaring bör sökas på annat håll: hos partierna själva.

I början av 2000-talet publicerades forskning med grund i empiriska studier av framför allt Norge, men också till viss del i Sverige, och här sa forskarna ungefär samma sak: partierna tycks kunna utgöra ett slags barriärer i sig själva som försvårar för medborgarna att engagera sig i dem.

Möjligen har partierna kommit att bli litet för självtillräckliga. De behöver knappast längre medlemmar för ekonomins eller valkampanjernas skull. Möjligen är det deras sätt att jobba med rekrytering utanför upparbetade sociala nätverk det är fel på. Är det så, kan vi kanske prata om att partierna till viss del vänt medborgarna ryggen genom att slarva med sitt rekryteringsuppdrag?

För några år sedan skrev jag en sak med statsvetarna Mikael Persson och Richard Öhrvall betitlad ”Den motvilligt engagerade altruisten”. Där underströk vi betydelsen av att en individ faktiskt blir tillfrågad om han eller hon vill delta. Numera säger nämligen forskningen att politiskt engagemang till stor del verkar bero på något så enkelt som att en person får en konkret fråga om vederbörande vill vara med.

Det verkar som om partierna kan ta till sig denna läxa i större utsträckning än vad fallet tycks varit de gångna decennierna. Ett stort antal uppdragsvilliga individer kan finnas därute, vars presumtiva engagemang kunde realiseras med hjälp av större ansträngningar i form av uppsökande verksamhet.

Ja, förutsatt att partierna faktiskt önskar fler medlemmar, förstås.

Gissur Erlingsson, docent i statsvetenskap, Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev