Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Otäcka tider kräver klarspråk

I en tid när Vietnam söker militärt samarbete med USA och när al-Qaida tar avstånd från ISIS, blir det mycket märkligt att det är så svårt att säga högt vad som krävs för att stoppa halshuggarna.

Publicerad: 25 augusti 2014, 03:35

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Vi kan vara överens om att ISIS - eller vad de nu vill kalla sig - är bland det otäckaste som dykt upp på världsscenen senaste året.

Inte för att de kom som en blixt från en klar himmel, eller att det skulle ha funnits nån sorts underrapportering om de grymheter de begår; för så är det inte - ni som tror eller tycker det, vilka tidningar läser ni? Läser ni alls? Eller är det bara för att det passar någras politiska agenda att yla om just de hemska muslimernas vidrigheter, när exakt samma vidrigheter sker i Kongo eller Sudan, eller varför inte i Mexico, där just halshuggningar varit vardagsmat rätt länge nu?

Att de behandlar andra muslimer precis lika illa som kristna eller yazidier har uppenbarligen gått somliga förbi, liksom varför konflikten existerar. Men intressant är det återkommande ropet på att världssamfundet ska agera, och det mest intressanta är de allt högre röster som vill se en militär insats.

För egentligen menar de ju USA, hur ogärna de än vill medge det. Man kommer helt enkelt inte undan amerikanerna om man vill ha en militär insats. Det är där kapaciteten finns, det är där makten ligger. I synnerhet om det handlar om att skaka om infrastruktur hos otäcka religiösa grupper.

Vare sig Saddam eller talibanerna hade åkt ut om de inte hamnat under amerikanska bombmattor - det är den bistra sanningen. ISIS kommer inte heller att kunna besegras om de inte attackeras av flyg. På marken, i de otillgängliga trakter där de håller till, ska det till enorma markstridskrafter för att kunna slå ut dem.

USA är det enda land enda som har baser som kan nå ISIS. Att tro att Putins Ryssland skulle göra en insats är tämligen naivt; den ryska logiken är emellanåt obegriplig för oss vanliga dödliga. På samma vis är också USA de enda som har all den logistik som behövs om man ska kunna genomföra flygattacker. I dag är det nämligen så att för varje flygplan finns det också ett helt batteri med undsättningsstyrkor, om nu ett flygplan skulle skjutas ner - föga troligt - eller haverera på egen hand - mer troligt. Då kommer drivor med räddningshelikoptrar och specialstyrkor braka in, för att rädda piloten, om det så är en enda.

Man kan fundera på om de som i dag avkräver världssamfundet - vilka det nu är -ansvar vet sånt här. Eller varför de har så svårt att be USA om hjälp. Tyskland, Frankrike eller England kommer inte att ta täten här; de sitter och väntar, för de behöver också den amerikanska logistiken.

Nånstans handlar det också om en politisk arvssynd - Obama måste bära på ett arv från kommunisthatande företrädare, ett arv han inte bett om. På många ställen i världen har man inte försonats med år av amerikansk imperialism, och det kan jag förstå. Men i Sverige?

I en tid när Vietnam - av alla - söker militärt samarbete med USA, när al-Qaida tar avstånd från ISIS, blir det mycket märkligt att det är så svårt att säga högt att man hoppas på att just USA ska bomba sönder halshuggarna. Det är ju det som behövs.

Men glöm inte säga tack efteråt.

Calle Fridén, fackligt aktiv byggnadsarbetare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News