Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

OS i Sotji - ett test av lathetsteorin

Det går förstås att hitta några som parasiterar på det allmänna. Och alla känner vi någon, eller känner någon som känner någon, som skulle kunna göra rätt för sig i mycket högre utsträckning. Men de som kan vara på jobbet utan att egentligen arbeta blir också fler och fler. Stig-Björn Ljunggren ställer lathetsteorin och flitiga myran-teorin mot varandra.

Publicerad: 7 februari 2014, 13:23

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FolkhälsoarbeteArbete

Bråket om den brittiska tv-serien Benefit Street är rätt intressant. Programmet handlar om bidragstagare som lever hyggligt på andras bekostnad. Britterna skildrar det vi på svenska brukar kalla ”white trash”.

Frågan är om ett liknande program skulle gå att göra i Sverige. Finns det tillräckligt med potentiellt programmaterial? Eller är vår arbetsmoral mycket högre, liksom våra arbetsmarknadspolitiska åtgärder så ambitiösa att folk inte avtrubbas?

Det går förstås att hitta några som parasiterar på det allmänna. Alla känner vi någon, eller känner någon som känner någon, som skulle kunna göra rätt för sig i mycket högre utsträckning. Som segar på en sjukskrivning eller hittar ursäkter för att inte flytta dit jobben finns. Som hellre tränar fotbollslaget på halvtid än intensivsöker jobb.

När kommuner och myndigheter närgranskar folks följsamhet till regler för bidrag och ersättningar eller avgifter så hittar de rätt ofta diskrepanser som inte bara kan förklaras av slarv eller okunskap. Och vid rara tillfällen kan medierna visa att alla inte ligger i framkant – utan kan tänka sig att exempelvis jobba svart och samtidigt uppbära bidrag.

Mot denna bild står ett annat alternativ, nämligen att fusket och regelbrytandet är marginellt jämfört med de problem som människor har att få en ärlig chans. Den som har ambitioner att faktiskt göra rätt för sig glider inte på en räkmacka in i den högproduktiva tillvaron. Hindren är många.

Vi känner alla någon, eller känner någon som känner någon, som är arbetslös men inte hittar något jobb trots åratal av intensivt sökande. Eller som är sjuk på riktigt, men behandlas av systemet som frisk. Eller om inte frisk, inte heller som sjuk.

Arbetsförmedlingen, som ska vara den gyllene bron ut i egen försörjning, är inte den mest populära myndigheten, för att uttrycka sig försiktigt.

Två extrema bilder står således emot varandra.

Låt oss kalla den ena för lathetsteorin – som hävdar att en stor grupp människor är bidragsberoende och behöver incitament, såväl morötter som piskor, som pressar ut dem på arbetsmarknaden.

En annan, flitiga myran-teorin, säger att alla egentligen vill jobba. Problemet är utbudet av arbetstillfällen.

Hur det egentligen är kan vi ganska snart undersöka.

Vi vet sedan förr att antalet sjukskrivningar ibland fluktuerar märkligt. De tenderar att öka under februarilovet och när det pågår stora sportevenemang i televisionen. Som när OS i Sotji drar i gång.

Således kan vi snart ge en indikation på vilken teori som är bäst. Kommer de stora spännande tävlingsmomenten att leda fram till fler sjukskrivningar än normalt? I så fall stämmer lathetsteorin. Om inte, ligger flitiga myran-teorin bättre till.

Jag sätter en spänn på lathetsteorin, men tror att sjukskrivningarna blir färre än vanligt. Skälet är förstås att den nya teknologin tillåter fler att följa tävlingarna via sina smarta telefoner eller datorn.

Således, de som kan vara på jobbet utan att egentligen arbeta blir fler och fler. Vilket kanske kräver att vi uppdaterar våra teorier.

Således, de som kan vara på jobbet utan att egentligen arbeta blir fler och fler. Vilket kanske kräver att vi uppdaterar våra teorier.  \

Stig-Björn Ljunggren

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

FolkhälsoarbeteArbete

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev