Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag13.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Malcom Kyeyune: Oroande att väljare ses som en skock får

Det har blivit ovanligare och ovanligare att se på väljarna som medborgare, som likvärdiga delägare i ett gemensamt samhällsprojekt. Väljarna är snarare den skock får som kärleksfullt och med omsorg måste vallas fram.

Publicerad: 5 juli 2017, 03:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FörtroendevaldaTillitSverigedemokraternaExtremism

Ärligheten varar längst, säger vi i ibland i Sverige. En fin tanke, men som sällan får särskilt mycket genklang i offentligheten. Ett exempel på detta är Anders Ygeman, som nyligen gick ut och sa att någon "polisbrist", det hade vi inte i Sverige, och att sådant prat bara var att ta i överkant. Sverige hade nämligen aldrig haft så många poliser som nu!

Häri finner vi en sorts oärlighet som ingen ens höjer på ögonbrynen åt längre. Ygeman ljuger inte, utan det han säger är faktiskt helt sant. Kruxet är dock att den siffra som faktiskt spelar någon roll är antalet poliser utslaget på befolkningsmängden. Om befolkningen ökar snabbare än antalet poliser spelar det ingen roll att polisen i absoluta tal blir fler; det individuella medborgare kommer att uppleva i sin vardag är att polistäckningen försämras.

Ygeman vet självklart det här. Han väljer dock att låtsas som om den sjunkande polistätheten inte är ett särskilt stort problem, därför att den regering och det parti han är en del av då framstår i något bättre dager. Nu är det så att i princip alla gör så här i dag; låter vi devisen "låt den utan synd kasta första stenen" styra så kommer inte många stenar att kunna kastas, minst sagt. Den här sortens trixande är helt enkelt en del av vardagen.

Det ligger något djupt mänskligt i det här, men det finns också en mer oroande aspekt. Över tid så har det blivit ovanligare och ovanligare att se på väljarna som just medborgare, som likvärdiga delägare i ett gemensamt samhällsprojekt. Väljarna är snarare den skock får som kärleksfullt och med omsorg måste vallas fram. Det de inte vet, det lider de inte av, och för mycket kunskap skulle säkert bara vara skadligt.

Många har beklagat det ökande politikerföraktet och bristen på förtroende för politiker och myndighetschefer, som driver på allsköns högerpopulism. Men går inte den här steken att vända på? Är det inte så att den politiker som trixar med siffror eller den journalist som inte vill ge bränsle åt en rasistisk diskurs, och därmed väljer att inte skriva om vissa saker i vårt samhälle, båda ger uttryck för ett alldeles eget förakt?

Är det inte ett tecken på otroligt lågt förtroende för läsaren eller väljaren att bete sig som om denne inte är mentalt utrustad att hantera pinsamma eller tråkiga sanningar?

En annan fråga: har denna oärlighet överhuvudtaget fungerat? Har den faktiskt hjälpt någon? Politikerföraktet har inte slutat växa, och SD har inte slutat att knapra in på både socialdemokratiska och moderata kärnväljare. Runtom i Europa så kollapsar dessutom etablerade partier över en natt: ett val finns de där, sen så är de plötsligt bara borta.

Det är tydligt att Sverige i dag står inför allvarliga problem, speciellt på kommunal nivå. Allvarliga problem måste man behandla med allvar, inte dribbla bort. Man måste våga tala öppet om dem, inte skjuta dem under mattan. Den politiker som vill att väljarna ska lita på honom eller henne 2018 bör således komma ihåg att tillit sällan är enkelriktad.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Malcom Kyeyune

Skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev