”Oro är inte något oskyldigt”

Som det mesta annat av vikt här i livet är oron inte jämnt fördelad hos befolkningen.

SOM-institutets undersökningar visar att kvinnor oftare är oroade än män, äldre oftare än yngre och personer till vänster oftare än personer till höger. Höginkomsttagare är sällan oroliga över att drabbas av personliga svårigheter, medan det tvärtom är mycket vanligt att låginkomsttagare är oroliga för sådant som att bli allvarligt sjuk, inte få tillräcklig pension eller att bli utsatt för brott.

Poängen är inte att det finns någon enkel kausalitet här. Låga inkomster medför naturligtvis oro, men personlig oro kan också skapas av andra faktorer som i sin tur leder till låga inkomster (exempelvis dålig hälsa eller sociala problem).

Poängen är istället just att ojämlikhet är ett mångbottnat fenomen, som handlar om resursfördelning i bred bemärkelse. Samtidigt är det knappast en slump att många samhälleliga brister tenderar att sammanfalla hos samma grupper.

Också när vi oroar oss, gör vi det för olika saker, beroende på vilken socioekonomisk grupp vi tillhör. Högutbildade oroas av miljö- och klimatförstöring, politisk extremism och ökad främlingsfientlighet, medan lågutbildade är mer oroliga för terrorism, organiserad brottslighet, arbetslöshet, försämrad välfärd och ökat antal flyktingar.

Det säger något om olika verklighetsbilder, och om varför vi har så svårt att tala med varandra. När vi inte förstår andras rädslor blir det lätt att avfärda deras problembeskrivningar.

Oro är inte något oskyldigt. Forskaren Carol Graham skriver i sin bok Happiness for all? hur allt mer forskning visar att nöjdhet med livet medför större benägenhet att fatta långsiktigt gynnsamma beslut. Oro och lägre grad av välmående, som alltså är vanligare hos personer med låg socioekonomisk status, leder istället till oförmåga att fatta just de beslut som skulle behövas för att ta sig ur en svår situation. Här finns en del av mekanismen bakom det sociala arvet och hur fattigdom tenderar att bli en ond cirkel.

Oron har också politiska konsekvenser. Enligt SOM finns det två partier som sticker ut genom att ha mer oroliga sympatisörer: Fi och SD. Föga förvånande är SD-sympatisörer i ganska liten utsträckning oroade över nynazism och ökad främlingsfientlighet. De är desto mer oroade över terrorism, organiserad brottslighet, korruption, försvagad demokrati, försämrad välfärd och – framför allt – ett ökat antal flyktingar. Enligt Novus sticker SD-anhängaren ut när det gäller missnöje med hur samhället fungerar generellt – alla andra partiers väljare är faktiskt hyfsat nöjda på den punkten. Men SD-anhängare är inte bara oroade över samhällsutvecklingen i stort, de är också oftare personligt oroade över att bli sjuka, få otillräcklig pension eller att bli utsatta för brott.

Att människor är oroliga för något (exempelvis flyktinginvandring) betyder inte att de sakligt har rätt. Men de stora skillnader i oro som finns i en bred uppsättning samhällsfrågor mellan partiernas sympatisörer säger något om hur de etablerade partierna inte har förmått kanalisera människors ängslan. Här finns en läxa att göra för framtiden.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare