Omöjligt leva på som vanligt när småtjejer mördas

Eiffeltornet och Brandenburger Tor kommer säkerligen att lysas upp i färgerna från Union Jack efter terrorattentatet i Manchester, om de inte redan har gjort det. Jag har i så fall missat bilderna i flödet. Så länge terrorattentat i Europa var enskildheter var ljusspelen på märkesbyggnader en kraftfull symbol för enighet och solidaritet med offren. Men nu?

Man ser allt färre filter över profilbilder i sociala medier efter varje attentat, allt färre hashtags av typen #JesuisParis eller #StandwithBrussels. Men ljusspelen på Europas mest kända byggnader kan inte bara upphöra när man väl har börjat. Det har blivit ett protokoll att följa: Blågult i april; vitt, rött och blått i maj. En alltmer devalverad symbol för enighet, alltmer en påminnelse om maktlöshet inför terrorn.

Attentaten mot konserten i Manchester, en Nickelodeonstjärna som drar en publik bestående av småtjejer med kattöron på huvudet, är inte första gången islamister avsiktligen väljer ut barn som mål. Boko Haram i Nigeria förde bort och våldtog nära trehundra skolflickor 2014, varav en stor del fortfarande lever som fångar. 155 barn mördades när tjetjenska terrorister attackerade en skola i Beslan i Nordossetien i Ryssland för tretton år sedan.

I Israel har ett flertal attentat varit särskilt riktade mot unga människor. När en Hamasterrorist detonerade en spikbomb i kön till nattklubben Dolphinarium i Tel Aviv 2001 valde han att göra det strax för midnatt, när tonårstjejer flockades för gratis inträde (Tanya Weiz, en av överlevarna från Dolphinarium, skriver om attacken i en debattartikel i New York Times efter Manchester.)

Det senaste attentatet i Storbritannien är också en påminnelse om att europeiska jihadkrigare blir allt mer sofistikerade. En bomb vid utgången till en konsertlokal i slutet av en spelning kan tillfoga särskilt stor skada, speciellt när allt fler större lokaler inför säkerhetskontroller i dörren. Det är ännu möjligt att Keep calm and carry on. Men med tilltagande sofistikation har jihadisterna i Europa alla förutsättningar att utföra attacker som kommer att orsaka panik.

Därför är det också särskilt enfaldigt att efter varje attack upprepa att människor måste fortsätta leva som vanligt. ”Det finns inget vi kan göra förutom att fortsätta gå på konsert” skriver en journalistkollega i en typisk kommentar på Twitter efter attacken i Manchester. Det tycks fortfarande vara en dominerande uppfattning bland journalister att vi ”står upp” mot terrorn genom att fortgå som vanligt och vänja oss vid tanken att mördandet är en del av vardagen. Eller som Londons borgmästare Sadiq Khan uttryckte sig i en intervju förra hösten: ”Terror är en del av att leva i en storstad.”

Jag har svårt att föreställa mig ett klarare uttryck för dekadens: att försöka etablera tanken att attentat mot barn skulle vara en del av livet, att be människor fortsätta som vanligt när småtjejer mördas.

Paulina Neuding, journalist och jurist