Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Offentligt anställda ses som idioter i 100-åringen

Dagens Samhälles krönikör Stig-Björn Ljunggren har varit på bio. Vad säger denna film om vår inställning till offentlig sektor? Är folk som jobbar där dumskallar?

Publicerad: 9 januari 2014, 15:05

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Arbete

Filmer och tv-program har den stora fördelen att de vid sidan av underhållningen också blir ett medium för samtidsförståelse. Frågan är om det också gäller ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”?

Visst, det är en lysande gestaltning av Jonas Jonassons bok, regisserad av Felix Herngren, som tydliggör likheterna med Forrest Gump. Men vad säger den om vår inställning till offentlig sektor? Är folk som jobbar där dumskallar?

Omsorgen: Den första offentliganställda gruppen att springa över klingan i filmen är förstås omsorgspersonalen på äldreboendet. Gnällig, negativt tänkande, lagom föraktande åldringarna, fantasilös och med en underton av elakhet mot sina klienter.

Dessutom kryddas enfalden med gnällbältesdialekt (minns gamarna i Djungelboken!) som snabbframkallar samma slags föraktfulla skratt från publiken som när någon komedi använder sig av ett annat säkert kort, östgötska, för att få publiken på sin sida.

Ordningsmakten: Så har vi då poliserna. De är inte råkorkade, inga Kling och Klang, utan snarare lagom invaggade i formaliteter och fantasilös yrkesutövning. De är hela tiden i direkt beröring med händelseförloppet, men totalt oförmögna att inse detta.

De förvandlas till staffagefigurer. Och klangbotten är verkligheten, från Palmemordet fram till Quickparodin har vi klart för oss att skötseln av den inre nationella tryggheten har något som fattas.

Kollektivtrafiken: I filmen förekommer också en representant för kollektivtrafiken som är feg och osorterad, långt från de tidtabeller han ska hantera. Dock har han tur som lyckas kommunicera tack vare en intelligent, om än misstänkt fetlagd, flickvän.

Kriminalvården: Slutligen förekommer några förhärdade brottslingar som främst är (mycket välspelade) psykopater men som också är en restpost från den offentliga sektorns misslyckande. Vill de sticka är det bara att klippa fotbojan. Inget händer mer än att några lampor blinkar. Fritt fram. Vadå Eugén Sandberg-syndrom (Tidigare Stig Bergling)?

Det finns ingenting i filmen som tyder på att vi har att göra med ”strukturdumhet”, alltså att folk som befolkar offentlig sektor egentligen är lika smarta som vi andra, men berövats sin begåvning på grund av en dålig organisation.

Idiotiska strukturer skapar idioter, inte tvärtom. Det är strukturdumhetens signum. Men från Jonas Jonasson och Felix Herngren bjuds vi en mycket enkel framställning: Folk i offentlig sektor tillhör inte de skarpaste knivarna i lådan …

Visst, nästan alla filmer har något sidobudskap som den närsynte kan gräva fram. Som föraktet mot folket i Änglagård och norrländska hjärnsläpp (i kontrast till välutbildade kvinnor från storstan) i Jägarna.

Nu vill jag inte beröva någon glädjen att se en mycket rolig och spännande svensk film, en slags 2000-talets pilsnerfilm, fast med mer sprängverkan. Kanske är filmen det katarsis som behövs för att russintrutade omsorgsmamseller ska ta sig i kragen och sluta gnälla; snutarna ta sig upp ett snäpp i värdekedjan; kollektivtrafiken rustas upp; bovarna hållas inlåsta.

Men jag tvivlar.

Men från Jonas Jonasson och Felix Herngren bjuds vi en mycket enkel framställning: Folk i offentlig sektor tillhör inte de skarpaste knivarna i lådan …

Stig-Björn Ljunggren

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Arbete

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev