Oansvarigt av Annie Lööf att raljera om hudfärg

”Åh, just dessa vita män som gått livets hårda skola har kommenterat hos mig ett tag och strött ’positiva vibbar.”’

Så uttryckte sig Centerledaren Annie Lööf i veckan på Twitter i en uppdatering (8/5), som har fått mycket kritik på nätet men som det annars varit påfallande tyst om i de traditionella medierna. (Rätta mig gärna om jag har missat något).

Det handlar om människor som sprider hat i Annie Lööfs kanaler i sociala medier – och det råder ingen tvekan om att Lööf och många andra utsätts för otäcka och delvis hotfulla kommentarer i offentligheten, och att det förgiftar det politiska samtalet.

Men vita män?

Livets hårda skola?

Hur är det möjligt att ett sådant uttalande från en partiledare kan tillåtas passera – en referens till kön, hudfärg och klass som diskvalificerande egenskaper – och det dessutom under en valrörelse som enligt samma partiledare ska förstås som en kamp mot främlingsfientlighet i Europa?

Efteråt har Annie Lööf påstått att uttrycken inte är hennes. Det ska förstås som en referens till de Twitterbiografier som en viss grupp näthatande män använder sig av.

(”Det är alltså så twittrarna själva benämner sig och beskriver sig själva i de olika profilerna. För mig spelar varken kön eller hudfärg någon roll, det vet de som följer mig. Meningen är just en blinkning till twittrarnas egen biografi,” skriver Lööf.)

Det är en forcerad förklaring.

Har man tillbringat tid på Twitter har man säkert stött på frasen ”gått livets hårda skola” i människors biografier, vilket brukar vara ett sätt att tala om att man saknar formell utbildning men fortfarande har något att bidra med i offentligheten. Det borde inte vara föremål för hån från toppolitiker.

Att det är frågan om en ”vit man” är en helt annan sorts fras som hör till ett helt annat slags signalerande och positionerande: Det har blivit den vidare identitetsvänsterns sätt att tala om att det rör sig om en kategori människor som är så privilegierade att deras bidrag i bästa fall är meningslösa, i värsta fall förtryckande och farliga för andra. Således tar man ställning genom att tala om att man inte läser döda vita män. Man garvar åt kränkta vita män. Man kan avfärda vita män.

Men det handlar inte bara om Centerpartiet, även om det inte är ett hälsotecken för C att Annie Lööf till synes tanklöst avfärdar människor utifrån kön och hudfärg, och sedan inte tycks förstå vad uppståndelsen gäller. I stället svarar hon med ytterligare raljerande.

Identitetsvänstern tycks inte inse att man riskerar att fler människor börjar tänka på sig själva just som vita, just som män, och därför med ett eget vitt och manligt intresse att försvara. Så kan man driva upp konfliktnivån i ett samhälle.

Paulina Neuding, Europaredaktör på tidskriften Quillette journalist och jurist