Oacceptabelt, säger vi. Men antisemitismen tillåts växa

Efter mordet på tsar Alexander II sökte en officer upp en lokal rabbin, och sa: jag antar att du vet i detalj hur mordet gått till och vem som låg bakom det. Rabbinen suckade och svarade att han inget visste, men att han trodde att slutsatserna kommer att vara de vanliga; det kommer att skyllas på judarna och sotarna. Varför sotarna, frågade officeren förvirrat. Varför judarna, frågade rabbinen.

När dessa rader skrivs har det gått två veckor sedan Judiska föreningen i Umeå beslutade att efter flera år av hot och trakasserier från högerextrema, samt misslyckade försök att få gehör hos kommunrepresentanter, formellt lägga ner sin verksamhet.

Antisemitismen har gamla anor och har bytt skepnader genom historien. Men vi förmår ändå inte att förstå och hantera den. Då syftar jag inte på diskussioner om huruvida Wagner, Marx eller Heidegger var antisemiter eller ej för att därefter avfärda eller omhulda deras verk. Jag syftar på dagens antisemitismistiska yttringar.

Efter varje attentat mot synagogor, judiska församlingar eller judar följer en kort, reflexmässigt men egentligen intetsägande, våg av kritik innan allt snabbt återgår till det normala - eller rättare sagt det historiskt onormala som fortfarande är normaltillståndet.

Läget i just Umeå beskrevs exempelvis som ”helt oacceptabelt” av dåvarande inrikesminister Anders Ygeman, och som ”förfärligt” av Umeås kommunalråd Margareta Rönngren (S), utan att någonting ändrades.

I samband med Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad skanderade flera hundra personer i Malmö att judar ska skjutas. Kommunalrådet i Malmö, Andreas Schönström (S), som dessutom är ansvarig för trygghetsfrågor i staden, sa då (håll i er nu) att ”vi har tyvärr den här formen av yttringar med jämna mellanrum.” Ingen frågade hur judehatet, beskrivet som yttringar, tilläts ske med jämna mellanrum.

I ett land där många inte missar ett tillfälle att se rasism i minsta lilla vink får antisemitismen gro fritt eftersom den inte inlemmats i den svenska antirasismen. De som gärna talar om historiskt rasistiska strukturer står handfallna när direkta hot mot judar kan förklaras med just antimsemitismens långa historia.

När färgskalan som utgör grundbulten i dagens antirasistiska kamp saknas, en kamp som kidnappats av vänstern, blottas den svenska antirasismens svaga punkt. Jag kan inte låta bli att undra hur det hade låtit om den Judiska föreningen i Umeå hade drivits av afrikanska judar?

När rättegången mot de tre män som misstänks för brandbombsattacken på synagogan i Göteborg för ett halvår sedan inleddes (redan tidigt visste vi att dem inte tillhörde högerextrema grupperingar), framkom det att man funnit väldigt pro-palestinska och hatiska budskap mot judar i deras sociala medier. Det är ingen högoddsare att detta blir en svår nöt för den antirasistiska vänstern att knäcka.

Det är här, i skärningspunkten mellan tomma ord, handfallenhet, ideologisk blindhet och en skev antirasism, som radikalt annorlunda grupper förenas i sin fixering vid judar och antisemitismen fortsätter att gro.

Rabbinens retoriska fråga till officeren i den fiktiva historien ovan ekar än idag, även om den gamla antisemitismen inte är lika salongsfähig på våra breddgrader och har ersatts av andra former av antisemitism. Frågan för oss är: varför denna tystnad och undfallenhet? Det är, får vi påminna oss, statens skyldighet att skydda minoriteter och värna om deras rättigheter och friheter.

Anosh Ghasri, frilansskribent och före detta kommunal enhetschef på boenden för ensamkommande